Tyvärr är det smått ironiskt att vinterns mest profilstarka individuella manliga idrottare – innan skidskytten Björn Ferry högst oväntat spikade 19 av 20 skott – har varit Patrik Sjöberg.
Sjöbergs unika kapacitet att reta upp knasbollen Stefan Holm i ”Mästarnas mästare” är minst lika bra underhållning som när han tog en cigg, drog ett djupt andetag och hoppade 2,42.
Om Holm inte klarar av att få stryk får han hålla sig till ”På Spåret”.
I alla fall. Frågan är varför den kvinnliga dominansen i svensk idott är så uppenbar. Vilken drivkraft är det som gör att fler tjejer än killar blir framgångsrika – efter att år efter år gått upp klockan sex på morgonen, för att cykla till en kall sporthall och plåga sig i sin idrott?
Det enda jag kommer på är att Klüft, Kallur och Kalla fortfarande slår ur underläge. De måste visa att de förtjänar sina förbunds satsningar. Kvinnliga idrottare tävlar inte bara mot varandra, utan bedöms även utifrån männens resultat.
Hyllningarna när segrarna väl kommer känns därför aningen förljugna. När medajen är utdelad, TV-kamerorna har slocknat och resväskorna packats upp återgår festen i vardag.
Profiler som Klüft, Kallur och Kalla lär aldrig mer ha några problem att få träningstider. De har sponsorer vilka ställer upp på dem – och behöver i princip inte göra något annat själva än att träna, äta och sova.
Men för deras fans ser vardagen radikalt annorlunda ut. Det finns inte en kommunal sporthall i hela landet som upplåter mer tid åt tjejer än killar. Det finns inte en kommunal budget som prioriterar hästsport framför bollsport.
Och ändå är det tjejerna som fortsätter att lysa starkast. Inte bara i OS.