Alexander Bard menar att majoriteten nya lagar, under resten av våra liv, på något sätt rör nätet. All reglering är inte fel. Men cybersamhället är en verklighet som partierna – med sitt ursprung i industrisamhällets envägskommunikation – inte kan förhålla sig till.
När Bard avfärdar fildelning som en omodern teknik har finliberalerna i FP precis lärt sig vad fildelning är. I en politisk kultur – som bejakar posters med partiledaren, mer än paradigmskiften – lär han få stånga sin panna blodig innan Jan Björklund lyssnar. Oförmågan att lyssna förklarar tyvärr FP:s och C:s liberala formkurvor.
Vår tids adelskalender är enligt Alexander Bard nätverken. Tonåringarna i förorten tillhör alltså inte underklassen. Den nya underklassen är vuxna, vita män som väljer Sportspegeln framför Skype. Socialgrupperna förändras medan Svensson äter marängsviss.
Unga väljare – vars förutsättningar i livet bestäms av telefonboken, inte av plånboken – kommer aldrig finna sig i att få sin kommunikation avlyssnad. Deras röster kan inte köpas för pengar och är trovärdigheten skadad har det ingen betydelse om man är Europas rikaste parti. Håller produkten inte vad följesedeln lovar skapas en marknad för nya producenter.
Själv påstår Bard att hans nätverk Liberati och Folkpartiet ligger med varandra – utan att vara gifta. I en roligare värld tröttnar Liberati på dåligt sex och prövar lyckan själv.
KRÖNIKA: När tröttnar Liberati på dåligt sex?
Vad gör en framgångsrik provokatör? Måhända förmågan att förolämpa publiken och få applåder för besväret. Om så är fallet spelar filosofen Alexander Bard i provokatörernas första division.När Bard i veckan gästade Stureplanscentern drog han sig inte för att säga en rad obekväma sanningar. Publikens närvarande partister nickade instämmande. Men i princip har varken Centerpartiet eller Folkpartiet förstått hur nätet förändrar partipolitikens förutsättningar.De har inte ens förstått, att de inte förstår.
Så jobbar vi med nyheter