Krönika: På tröskeln till verkligheten

Hur kommer det sig att när man själv är i den ålder som man för tre år sedan tyckte var så häftig och vuxen inte alls känner sig stor och att man tycker att de som är små idag är mycket mindre än man själv i samma ålder? Hängde ni med?
När jag var nio år och gick i trean tyckte jag att sexorna var sååå himla stora och tuffa. Faddern man hade var nästan större än ens pappa, eller i alla fall lika smart. Han kunde allt, det fanns egentligen ingen riktig anledning till att han gick kvar i skolan. Och bråka med dem, det var det inte tal om. Man ville ju inte bli ihjälslagen och hemskickad i ett brunt postpaket. Men sedan slutade sexorna och man började fyran. Hjälp, vad stor man hade blivit då, plötsligt sådär. Nu var ju hälften gjort, kände man. Nu var det ju dags att själv börja mula ettor med snö och säga fel när de frågade om vägen.
Femman har jag inte så mycket minne av, det är någon sorts jobbig mellanklass. Varken störst eller minst. Men sexan. Nu rådde det inget tvivel; vi var störst och bäst! Alla andra skulle hålla sig i skinnet, vi regerade. Men nu hade plötsligt treorna börjat sticka upp, de var inte så små och lammfromma som vi hade varit, de kunde vara riktigt störiga. Gud, vad skönt det skulle bli att komma bort från det här förvuxna lekiset och börja högstadiet!
På högstadiet fick man inte busa, inte klättra på skåpen och inte kasta sudd på varandra. Om man gjorde det fick man åthutningar av en viss korpulent rektor som kom in i klassrummet och höll tjugo minuters föredrag. Det hände min klass två veckor in i terminen i sjuan. Man fick ett eget skåp också, med nyckel som man var tvungen att hålla reda på. Och snyggt skulle skåpet vara, det skulle man ta ansvar för själv.
Högstadiet handla de mycket om ansvar, åtminstone sa alla lärare det i början. Ansvar att komma i tid till lektionerna, ansvar att överhuvudtaget hitta till lektionerna. Man skulle försöka vara lite vuxen och mogen också, man var ju inget barn längre. Vad är det där för barnsligheter fick man ofta höra. Du går ju faktiskt i högstadiet nu, du borde veta bättre. Vaddå, här har man tio minuter kvar till lektionen och så får man inte ens hoppa lite mellan skåpen.
Och så hade vi inget staket runt skolgården, vilken frihet! I ungefär tre veckor, sedan hade man gjort allt som gick att göra på stan. Som ny och grön sjua fick man passa sig för att bli doppad. Doppad var nästan en legend bland alla sjuor, och sexor med storasyskon. Mellan skolan och Stadshuset fanns (och finns fortfarande) en liten fontän, ungefär tvåtre decimeter djup. Om man inte passade sig kunde man bli doppad i den av illvilliga och kaxiga nior.
Såhär fem år senare känns allt det väldigt avlägset. Jag menar, jag ska ju gälla för vuxen, flytta hemifrån och skaffa ett jobb. Men jag känner mig inte vuxen, jag tycker fortfarande att snöbollskrig och radiostyrda bilar är kul. Och det får man väl inte som vuxen, eller? Jaja, nog om forntiden, dags att blicka framåt. Mot den 8 juni till exempel. Glad sommar!