Jag är ju en postmaterialistisk eko-matsätare som vet vad man bör lägga pengar på. Allt annat än transfetter.
Min entusiasm ledde snart till en obekväm insikt. Är det inte patetiskt att jag bakar mitt eget surdegsbröd? Mats-Eric Nilsson som skrev SvD-artikeln är en av mina absoluta icke-favoriter. Han är känd för sitt korståg mot
E-nummer och halvfabrikat och har skapat återkommande hysteri kring hur farligt det är att inte laga sin mat från grunden. Det är Mats-Eric, mediapersoner i Vasastan och hipsters på Söder som fjantar runt på det viset. Ekologiskt, hemgjort och på riktigt ska det vara. Annars är man en dålig människa. White trash nästa. Efter att ha läst SvD-artikeln gjorde sig vetskapen påmind – jag vill ju leva precis som Mats-Eric och hans profeter.
Det är det många som vill. Jag ska snart åka på en julbordskryssning till Finland. Resan sorterar i planeringsstadiet under kategorin Svenne-resor. Då får jag och mina reskamrater supa som pöbeln, äta transfettstinn mimosasallad och fiberbefriad jullimpa. Inte för att vi gillar det. Det är så klart en ironisk akt.
Egentligen är Svenne-kategorin en illa dold ursäkt för att vi ska få äta och bete oss precis hur vi vill. I slafsandet klamrar vi oss fast vid övertygelsen att vi egentligen inte är som partygänget vid bordet bredvid. Eller är de också ironiska?
Vi är inte vad vi äter – vi äter som vi vill vara. Hos somliga leder det till förakt för julbord. Det finns kanske ändå hopp för mig eftersom jag hör mitt etos varningsklockor.