Kan man ena stunden vara löjligt naiv för att andra stunden vara avgrundsdjupt cynisk? Jag tror det.
Jag skrev nyligen en krönika i vår gratistidning Extra. Den handlade om att alla ska vara fria att fortsätta göra det de gillar allra bäst, även när de blir vuxna. Den var snäll, sötsliskig och nära på amerikansk tv-films-tydlig i sitt glatta budskap.
Den var givetvis också ärlig. Men likt djävulen på ena axeln vill cynikern i mig få lika mycket utrymme som ängeln. Och i nuläget finns det ingenting han (hon? hen?) är mer arg på än Så mycket bättre.
Tv-programmet i sig är det inget fel på alls, det är bra lördagsunderhållning. Det är tittarna jag stör mig på. Inte mängden, den är också välförtjänt, utan tittarnas beteende. I synnerhet medelålders män och kvinnor som sitter i soffan med vinglaset i vänsterhanden och mobilen med Facebook i gång i den högra.
Det här fenomenet är självklart inte unikt för Så mycket bättre – jag bävar exempelvis för Melodifestival-vintern – men Fyrans produktion får fungera som exempel.
Jag vill inte läsa hur världsbildsförändrande "tolkningen" (kalla det cover för i helvete!) av en avdankad svensk 90-talsrappares största hit är – för det är den inte.
Jag vill inte läsa hyllningar av den nydanade musiken som spelas, som om Titiyo precis uppfunnit hjulet – för det har hon inte.
Jag vill inte läsa ett bombastiskt känsloutspel i salongsberusningens tecken – för så fantastiskt är det inte.
Jag vill att du loggar ut, tar en klunk eller två och bara njuter av programmet. Det räcker så.
Det var allt från cynikern i mig. Nu ska jag släpa kroppen till soffan, slänga upp fötterna på bordet, slå på fotboll, få gåshud av ett vackert mål och kanske skriva en djupanalys av matchen på Fejjan.