Sällan blir vår politiska korrekthet så ihålig som inför julen. Ta en titt på julprogrammen i TV. Stereotyperna är lika förutsägbara som chokladbitarna i Aladdinasken. Tomtefar kommer med klappar till sina blonda, söta barn. Tomtemor står i köket och rör sleven i gröten. Alla ser lika småborgerliga ut i sina nystickade koftor. Och utanför huset faller snön.
Missförstå inte mig. Själv tillhör jag dem som likt tomten kommer att flyga kors och tvärs över landet för att få spendera några dagar framför brasan. När klapparna väntar på att öppnas prioriterar ingen av oss klimatet eller bilden av kärnfamiljen.
Inte jag heller.
Vi är hycklare. För lika säkert som att snön har slutat falla, lika säkert är att julen för många påminner mer om Frankenstein än Fanny och Alexander. Väljer man att titta på julskyltningen med nyktra ögon syns redan hur till exempel kvinnojourerna har börjat förbereda sig.
Man ska inte tro på myter. Antalet misshandelsfall i hemmet ökar inte under julhelgen. Däremot tar våld innanför hemmets väggar aldrig semester. Bara i Nyköping söker en misshandlad kvinna hjälp i snitt varannan dag.
Verkligheten är alltså värre. Män som väljer att slå, fortsätter att slå mellan sillen och snapsen. Våldet tar aldrig slut. Patriarkala strukturer upprätthålls mitt ibland oss – i en kultur som äter skinka.
Glöm inte att skänka vardagen en tanke innan du sväljer glöggen.
KRÖNIKA: Sill, snaps och ett rejält kok stryk
Vem drömmer inte om en vit jul? Få helger föder så mycket sentimentalitet som julen. Plötsligt släpper alla hämningar. Självständiga, tänkande individer, som i vanliga fall intar en sund form av skepsis mot allt som har med traditioner att köra, slåss i dagarna om vem som får klä granen.
Så jobbar vi med nyheter