KRÖNIKA: Strasbourgeoisen borde åka spårvagn

Det är varken säkerhetsvakterna eller de smattrande helikopterbladen ovanför oss. Det främsta beviset för att Europaparlamentet tolv gånger om året blir EU:s politiska arena är antalet resväskor. Överallt syns kostymklädda män och kvinnor som, i sällskap med sina väskor, småspringer på väg mot nästa session.
Sessionerna gör Strasbourg till en belägrad stad. Hotellen är fullbokade, restauranterna är fullbokade. Det enda som inte är fullt är de kommunala spårvagnarna de parlamentariker som inte kommer med bil från Bryssel har en alldeles egen busslinje mellan centralstationen och parlamentet. Kontakten med vardagslivet i Strasbourg blir därefter.
Strasbourgeoisen drar in och försvinner på fyra dagar. Under tiden hittas kompromisser och klubbas beslut. Europaparlamentet tillhör EU:s lagstiftande organ. Parlamentets makt bör inte underskattas. De nationella regeringarna sätter fortfarande ramarna för skatter och pensioner - men det är i Strasbourg europeiska visioner blir verklighet.

Ändå jobbar man i motvind. Överallt upprepas mantrat att Europaparlamentet spelar roll, fast inte lyckats kommunicera att man spelar roll. Den brittiska tjänstemannen Michael Shackleton, med trettio års erfarenhet av de europeiska institutionerna och författare till en bok om Europaparlamentet, konstaterar att det räcker att åka några kvarter bort för att folk inte ska ha en aning om vad parlamentet gör.
Schackleton hoppas och tror att utvecklingen kan brytas. Just nu ansvarar han för parlamentets satsning på webb-TV. Satsningen är en del i EU:s arbete med att bli bättre på att kommunicera med européerna och kostar drygt nio miljoner euro. Om pengarna är välinvesterade eller inte visar sig i Europavalet. Bättre och billigare vore dock om parlamentarikerna började åka spårvagn.