I helgen såg jag Det vita bandet. Historien utspelar sig i en by i norra Tyskland. Tiden är året innan första världskriget, för att förstärka känslan av autenticitet är filmen inspelad i svartvitt. Allt ser ut som man kan förvänta sig. I samhället råder strikta normer. Godsägaren, förvaltaren och prästen styr med järnhand. Honnörsordet är arbetsmoral. Och i hemmen utvecklas byns pryglade barn till små bestar.
Vill man förstå vilken syn på livet som låg bakom nationalsocialismens framväxt är Det vita bandet förmodligen årets viktigaste film. Alla diktaturer växer fram i dagsljus. Grunderna till Auschwitz gjöts i små tyska samhällen, vars invånare ansåg att man tog ansvar för varandra och sina arbeten.
I Det vita bandet är skolans unga lärare ensam om cykla till grannbyn. Medan byns övriga befolkning är bunden till jorden, kan han ibland ta ledigt för att se hur livet ser ut på andra sidan landsvägen.
I slutet av filmen är läraren ensam om att i alla fall göra ett försök att stå upp för sig själv.
Agerandet hör naturligtvis ihop.
Varken nya bilar eller billiga internetuppkopplingar gör oss till humanister. Däremot har materialismen gett bildade människor i västvärlden möjlighet att bryta upp i från sociala miljöer kontrollerade av mörkermän. Konskevensen i sig blir en friare värld.
Tyskland igår, Tadzjikistan imorgon. Det ska vi alla vara glada för.