Krönika/ Vikingarna ger Sverige nya supportrar
Inte lika patriotisk kanske som min man som satte bomärket, ett lönnlöv, på bröstet som tonåring, men nära.
Och i dag startar VM i friidrott i min hemstad, Edmonton.
Den lilla präriestaden som kvällspressen så gärna beskriver den som, vilket för tankarna osökt till TV-serien Lilla huset på prärien.
Men Edmonton är lite större än Walnut Grove, som egentligen var beläget på kullarna utanför Hollywood.
Med sin miljon invånare anses Edmonton i Kanada kanske som en av de mindre storstäderna, men tyck inte synd om de hockeyspelare som skriver på kontrakt för Edmonton Oilers ändå.
Dels får de mer miljoner än vi kan tänkas tjäna ihop under en hel livstid, dels har Edmonton mycket att erbjuda.
Eller vad sägs om världens största varuhus. Stor som 110 fotbollsplaner, och då menar jag planer där man spelar kanadensisk fotboll.
En sport som liknar amerikanskfotboll med de undantagen att det är fler spelare, större plan och för det mesta mer utdelning av poäng.
Varuhuset är stadens stolthet. Ett tag fanns det fler ubåtar i det stora akvariet mitt i varuhuset än försvarsmakten ägde. En exakt kopia av Columbus skepp Sankta Maria är uppbyggd bredvid delfinariet, ett stort nöjesfält à la Gröna Lund lockar skolklasser, en vattenpool med vågmaskin så stor att man kan arrangera windsurfingstävlingar, 800 affärer, över hundra restauranger, minigolfbana, en drake som spyr ut eld i den stora biografen som inrymmer tjugo stora biosalonger.
Varuhuset ÄR stort.
Men Edmonton är framför allt mästarnas stad. Alla man möter kan berätta om de fem Stanley Cup-titlarna Oilers tog mellan åren 1983-89.
Alla kan räkna upp laguppställningarna.
Alla kan puck, för puck beskriva finalmatcherna.
Alla lever för sitt lag.
Då det för ett par år sedan hade likvida problem gick privata företagare in och köpte upp klubben, trots att det kanske hade varit lättare att sälja det till någon rik amerikansk miljardär.
Hockey betyder alltså mycket för människorna i Edmonton.
Därför kan man undra om staden kan arrangera en friidrottstävling.
I månader har arrangörerna sålt biljetter och nästan alla kvällspass är slutsålda. Det betyder 60 000 människor på den nybyggda stadion Commonwealth Stadium kallad.
Och som en varm vind från prärien drar feststämningen in över staden. Visserligen brukar somrarna i Edmonton betyda en hel räcka festivaler med allt från jazz till en veckas hyllning av de gamla pionjärerna, guldgrävarna men nu känns det att det ligger något annat i luften.
De första idrottsmannen har redan anlänt.
Det är ganska praktiskt att kunna ha två favoritlag egentligen. Jag kan räkna med betydligt fler medaljer än om jag bara hejade på det svenska landslaget.
Och ni behöver inte oroa er för att Sverige får en supporter mindre på läktaren. Den biten sköter min svärmor om.
Efter hjärntvätt med Vikingarna är hon numera mer blågul än jag.
Till min svärfars stora sorg. Nu är det Christer Sjögrens stämma som dundrar i huset istället för Tom Jones.
Så jobbar vi med nyheter