Talare håller sig till manus. Personligheter lyser knappt igenom de textmassor som proklameras i sansad ton från talarstolen. Reaktionerna sträcker sig ofta till en ifrågasättande blick.
Det vore löjligt om Nyköpingspolitikerna skulle försöka härma sina brittiska eller italienska kollegor. Känslor kan inte klistras på en person som vill övertyga. Men många av våra lokala förmågor borde tänka till ett extra varv på retoriken. De försöker visserligen uppfylla det första kriteriet i Aristoteles klassiska lära när de ska leverera logiska argument. Men med pathos och ethos står det sämre till, det vill säga att ta till vara åhörarnas känslor och vara medveten om sin egen framtoning.
Moderaten Jan Bonnier försöker med en antik punchline. Han brukar avsluta sina anföranden med en parafras på romaren Catos episka viljeyttring om Karthagos förstörelse. Andra trevar efter känsloreaktioner genom att leverera skämt som läses innantill.
Så ser det ut i svensk politik. Det beror till stor del på vårt demokratiska arv. Synen på det har skapat andra sidan av vår självbild – vi respekterar våra institutioner och vanvårdar inte det offentliga samtalet. Demokrati är inget man skämtar bort.
Carl Bildt är Sveriges roligaste minister enligt opinionsundersökningen Humorrapporten som görs av tv-kanalen Comedy Central. Att utrikesministern toppar listan illustrerar hur känsloväckande den politiska debatten är.
Humor och inlevelse visar att man kan känna in och förstå andra människor. Det är ett stort plus för alla politiker. Även dem som tar demokratin på allvar.