Kul med Pohlman i regn och solsken

Säkert var det John Pohlman som lockade lite extra, numera en folkkär pensionär som har tid att ägna sig extra mycket åt musik.
Och han kunde det där med att presentera gamla jazzlåtar och deras kompositörer så där lagom och ändå personligt. På köpet fick vi också en lång rad av roliga historier från musikens och vädertjänstens värld.
Som den där om lappgubben för länge sedan som inte förstod att han skulle ha termometern utomhus och därför bara rapporterade fem minusgrader när alla andra hade det smällkallt.
Efter paus underhöll John Pohlman också som pianist med komp på trummor och bas och spelade ett medley på ”väderlåtar” som ”Stormy Weather” och ”My Blue Heaven”.
Och det gjorde han bra, och det hördes sedan att han lärt sig massor av Earl Hines i stunsrytmiska låten ”Rosetta”.
En annan attraktion var sångerskan Elinor Wärnholm.
Lite otur hade hon med en sprakande mikrofon som oavsiktligt också illustrerade blixtrande åskväder denna väderkväll inne i teatern.
Men hon var rutinerad nog att hålla de flesta nerver i styr och texterna i minnet, och fick det att låta tidstroget vokalistisk om ”Blue Skies” och smäktande om ”På en månskenspromenad”.
Naturligtvis blev det extranummer med ”Singing in the Rain”, men där lät hennes röst onödigt stark eller i vart fall alltför vass via mikrofonen. Och John Pohlman kom in med ett paraply åt henne.
Allra bäst var ändå Oxelösound Big Band. Ibland svajade det aningen i kompet, men annars var det en extra skärpning i spelet redan i andra låten ”Have A Nice Day”. Och med Basie-klassiker som ”April in Paris” och ”One O’clock Jump” tog bandet för sig med tryck i spelet och härligt sväng.
Ovanligt många bandmedlemmar hade också solon denna kväll, och ska någon nämnas är det Bertil Malm som fick altsaxen att övertyga i kärleksförsäkringarna i ”Come Rain or Come Shine”, den låt som John Pohlman så vitsigt beskrev som varje meteorologs helgardering i väderprognosen.