Precis som i böckerna blir det en kulturkrock som lockar till många fniss. Bara att få lille Sten att kissa i en modern toalett är bekymmersamt. "Kissa i rent vatten", utbrister Sten med en klokskap som nutidsmänniskan uppenbarligen lämnat bakom sig.
Men det behövs mer än lite humor för att göra en julkalender, och framförallt behövs det förstås en upptrappning mot själva julafton. Hur manusförfattarna bakom "Barna Hedenhös uppfinner julen" löst saken avslöjas av titeln. Av någon märklig anledning har julen aldrig uppstått i den nutid vi möter i serien, och det är stenåldersgästerna som får göra jobbet.
Ofta blir det riktigt roligt, som när julgranen uppfinns. Det är helt enkelt en bieffekt av att Hedenhösarna måste gömma sin rymdraket för snokande myndighetsmänniskor. Vips kläs den in i granris och lyktor. En ny tradition är född! Jag gissar att Bertil Almqvist skulle skrockat gott åt idén som känns helt i linje med hans egen fantasifulla humor.
Däremot har jag lite svårt för sidohistorien med en maktgalen statsminister (Sten Ljunggren) och hans klent begåvade son (Björn Gustafsson). Kanske fogas berättelserna ihop på ett bra sätt vartefter kalenders fortskrider men efter att ha tjuvtittat på de första sju avsnitten känns de många stickspåren lite spretiga, särskilt för yngre tittare.
Men roligt kommer vi garanterat att få medan vi följer Hedenhösarnas alla julbestyr. Det garanterar inte minst rollistan som är proppfull med komiker som Sissela Benn, Fredde Granberg, Per Andersson och Björn Gustafsson.
Och det klassiska julen-är-till-för-att-hålla-ihop-budskapet finns också med i handlingen. För ni kan väl alla gissa vilken kramgo och hjärtevarm familj som inte bara introducerar julen utan också lär nutidsmänniskorna att älska och ta hand om varandra.