Kultfilmen Metropolis som teater

Stockholms stadsteater är först ut med att göra teaterversion av den kultfilmen som föll nazisternas propagandaminister Goebbels så pass på läppen att både regissören Fritz Lang och manusförfattaren Thea von Harbou erbjöds arbete i Tredje rikets tjänst. Lang, med judiskt påbrå, avböjde och drog till Hollywood medan Thea von Harbou, stannade och skrev manus till Hitlers propagandarullar.
I storstaden Metropolis styr Joh Fredersen med järnhand. Hans välstånd vilar på andras lidande, för i underjorden jobbar slavarbetare vid maskinerna tio timmar om dygnet och utan deras insatser brakar Metropolis ihop.
Först när hans egen son ifrågasätter tingens ordning börjar saker hända. Unge Freders hjärta brinner för Maria som försöker organisera ett uppror nere i grottekvarnen.
Här finns många paralleller att dra till vår egen tid, till syfabrikerna i Kina där kvinnorna sitter fjättrade snudd på dygnet runt på det att vi kan vältra oss i billiga kläder, till gästarbetarna som bygger Saudiarabiens skyskrapor under slavliknande förhållanden, till gapet mellan den rika och fattiga världen.
I 20-talets Weimarrepublik lurade Adolf bakom kröken, i Stadsteaterns Metropolis ligger det stora regnet, klimatkrisen, på lut.
Själva störtfloden, när stadens vattentankar brister, är mycket effektivt genomförd med en scenografi som låter strålkastarna bli till piskande regn alltmedan elektronisk musik strömmar ut över scenen.
Trots det dystra temat är Metropolis stundtals en riktigt rolig föreställning och särskilt underhållande är Liv Mjönes robot som ibland hakar upp sig som en gammal 33-varvare.
Handlingen följer filmens troget ända fram till slutet. Då går Stadsteatern åt ett annat håll, som visserligen är vackert, men väl politiskt korrekt för att synka med resten av föreställningen.