<br><br>Den öronlöse sångaren en flyktingopera<br>Kungliga Operan på Vasan.<br>Regi och libretto: Agneta Elers-Jarleman efter en pjäs av Niklas Rådström.<br>Musik: Gunnar Edander.<br>Scenbild och kostymer: Anna Asp.<br>Ljus: Lennart Persson.<br>Koreografi: Kajsa Giertz.<br>Piano och slagverk: Christine Mollvik<br>Kan vi förstå hur det är att vara flykting? Att ha lämnat allt, egendom och familj, och bara ha såren i själen kvar.<br>Att ha sett ofattbara grymheter och därefter anpassa sig till ett nytt liv i ett nytt land.<br>Pessimisten säger att vi aldrig riktigt kan förstå. Bara försöka. Vi måste.<br>Våra barn måste. Många av dem har skolkamrater som kommit hit på flykt. I klasserna måste de fungera tillsammans.<br>Unicef räknar med att 150 000 av de drabbade i Kosovo är barn under fem år. Och världen verkar inte bli fredligare. Varje dag blir ytterligare femtusen barn flyktingar.<br>Är det då någon mening med att skapa en barnopera på detta tema? Vad hinns med på 60 minuter? Och blir det inte dyrt och exklusivt med en så liten publik som sextio personer åt gången?<br>På Operan har man trott på möjligheterna och lyckats rätt bra. Ta bara scenlösningen som garanterar närhet och kontakt. Vi sitter på lådor i öppen fyrkant runt den lilla spelplatsen. Allt hörs och ses.<br>Det börjar dramatiskt. Natt med flygplan, strålkastare, kulsprutor, oväsen. Människor flyr, fångas in, frågas ut. Varifrån kom du?<br>En blind pojke står sedan i centrum. Han har hemska minnen. Sparkas och skuggboxas aggressivt. Saknar sin pappa. Olof Lilja griper tag med allvar och famlande rörelser, klämd mellan olika krav och med skräck i rösten vid den återkommande frågan Hur länge kan sömnen gömma ett barn?, där melodin påminner om Puccinis Sången till livet.<br>Hans mor är förgråten. Söker tröst vid havet. Ett foto i snäckram minns hennes lycka. Anita Soldh är rörande i sina omsorger, men rollen känns förutsägbar och endimensionell.<br>I varje fall jämfört med den kloke mannens. Munk ska han vara men jag uppfattar honom mest som en ny far för pojken och den som handgripligen räddar honom.<br>Magnus Lindén är tryggheten som den starka kraften, optimisten som lugnt planterar frön som växer in i framtiden.<br>Såren kan läkas, vet han, och blind och utan öron kan pojken ändå bli en stor sångare. Slutet ger alltså hopp.<br>På gott och ont blandas nuet med en medeltida japansk folksaga om en våldsam släktfejd. Därför är havet vi sitter runt blodrött. Därför finns en samuraj och trollkarl, som Karl-Magnus Fredriksson gärna fick ge än grymmare pondus.<br>Och därför finns gonggong, rörklocka och bastrumma med ihop med japanska skalor från pianot.<br>Musiken är inte svår, samlar sig till motiv och arior, bjuder på igenkännanden, kanske lite upprepning för oss vuxna och med triviala ackord upp och ner i pianot.<br>Mellanstadiet är målgruppen. Min tolvåring gillade det mesta och kunde lätt hänga med men tyckte det hände för lite.<br>Och ska psykologin och de dubbla tidsplanen fungera bör operan diskuteras efteråt. Förstås!<br>Fride Jansson<br><BR><BR>Fride Jansson
