<br>TacksamhetTillitGemenskap<br>Sopransaxofon: Anders Paulsson<br>Orgel: Andrew Canning<br>Alla Helgona kyrka<br>Arr: Nyköpings Kammarmusikförening i samarbete med Alla Helgona Församling<br>Kyrkans musik har ständigt levt i spänningen mellan tradition och förnyelse. Än tydligare blir detta med kyrkan betraktad som konsertlokal.<br>Vi som lever nu kan överblicka sådant som Duke Ellingtons kyrkokonserter, Arne Domnérus turnéer med sina jazzkamrater och de senaste årens succéer för riktigt gammal vokalmusik med Hilliard-ensemblen plus den norske saxofonisten Jan Garbarek.<br>Tradition i förnyelse är också ett sätt att beskriva konserten i går kväll. Sopransaxofonen är förvisso gott och väl 150 år gammal men känns ändå ny tillsammans med orgel.<br>Men Anders Paulsson och Andrew Canning är var för sig mästare på sina instrument och härligt samspelta tillsammans.<br>En flöjtsonata av Bach BWV 1034 blir förstås oväntat stor i kyrkorummet men inte uppsvälld denna saxofon sjunger så mjukt i andantet medan andningstekniken tillåter oändliga räckor av sextondelar i final-<br>allegrot. Fantastiskt!<br>Och tonen i luren har han sådan kontroll över, Anders Paulsson, mustig med bräng i djupet och briljant långt upp i höjden, det hör vi i inledningsstycket. Men till Gabriel Faurés Pavane har han ställt om totalt: mjukt och sordinerat som vore det cello, och oerhört koncentrerat utantill, förstås.<br>Och en performance-artist är han också med svarta glasögon och tufft utspel i Fredrik Högbergs PopMusikk. Via högtalare hör vi gatubuller i stadigt fyrtaktsbeat med breakdance och rapping bakom saxofonens utflykter runt ett septimackord.<br>Kul! Men hellre Paul Bonneaus uppvisningssolo Caprice i form av en vals, där saxofonen så elegant klättrar uppåt och nedåt som en harpa à la Ravel. Vilken teknik!<br>Tekniskt är också Andrew Canning en överdängare, det visade han i Bachs BWV 565, där dock toccatans virtuoseri intresserade mer än fugan i jämntjock registrering.<br>Och så jazzen denna de tvära stilbrytningarnas kväll: softat med Strayhorns Star-crossed lovers; faktiskt väl mycket affekt för Gershwins enkla sång Summertime; sensuellt och härligt glidande i It aint necessarily so.<br>Kluven blev jag av Paulssons egna stycken som gett konserten namn. Lite Kristallen den fina; mycket Ellington; stänk av Satie; vackra melodibitar i ständiga tonartsbyten. Men kvällen landar i känslosam gemenskap och fullt verk. Skönt så!<br>Fride Jansson<br><BR><BR>Fride Jansson
