Längst bort från scenen eller bara några futtiga meter från bioduken. De senaste veckorna har lärt mig att man inte får vara för kräsen om man är en kulturkonsument i rullstol.
Och man får nog säga att kulturlivet på fyra hjul börjar rätt darrigt. Men nybrutet ben beger jag mig till Videobutiken. Ska man ligga i soffan med benet i högläge i över en månad gäller det att ladda upp med bra filmer.
Som nybliven och rätt klumpig rullstolssittare blir jag lycklig att se en liten asfaltsramp upp mot Videobutikens dörr, men det tar stopp direkt. Lärdom nummer 1 under fyrhjulslivet är att en kort och brant ramp inte kan avslutas med en stor tröskel. Halvvägs upp fastnar hela ekipaget på tippspärren och varken jag eller den medföljande föraren kan rubba rullstolen en millimeter.
Tack och lov rycker den vänlige videouthyraren in, baxar rullstolen över tröskeln och släpar sen luttrat fram en rejäl träspång från förrådet.
Väl inne möts vi av nästa motgång. De begagnade köpfilmerna som jag tänkt botanisera bland ligger visserligen i lådor på lämplig höjd. Men den som placerat en bred hylla framför lådorna kan aldrig själv ha suttit i en rullstol.
Och ungefär så fortsätter livet på fyra hjul. Det är de ogenomtänkta detaljerna som ställer till det, men situationerna räddas ofta av snälla medmänniskor.
Som rullstolsburen får man också finna sig i att inte välja. Jag, som tycker att det är rätt viktigt var i biosalongen jag sitter (rätt långt fram, alltid i mitten), får nu hålla till godo med rullstolsplatserna på första bänk. Det funkar bra på en film som "12 Years a Slave", men jag tror inte att jag hade velat se Hobbiten i 3D med bioduken precis inpå ansiktet.
Jag kan också överleva att se Oxelörevyn från sista bänkraden, men det känns värre när jag ska se "Sweeney Todd" på Stockholms Stadsteater. Redan i april bokade jag biljetterna och fick tag i platser mitt på sjätte raden. Nu visar det sig att Stadsteaterns rullstolsplats är placerad längst ut på rad 19. Det är en bra föreställning, men jag får med kisande ögon gissa mig till att den lilla figuren som rör sig i svart framme på scen och sjunger så fantastiskt är Peter Jöback.
Ändå är det rätt sällan som det tar tvärstopp. Det är egentligen bara den där gråglåmiga jullovsdagen då vi ska pigga upp nioåringen och inser att en barnvisning i Kungstornet är det enda som står till buds en helgdag i Nyköping om man redan betat av barnfilmerna på bio.
På museets hemsida klickar jag mig fram till fliken tillgänglighet och möts av den burdusa informationen: "Finns hiss? Nej. Finns handikapptoalett? Nej." Jag surar lite, men inser att det är svårt att så här ett drygt årtusende senare stämma hertig Karl och hans byggherrar för att de inte tänkte på rullstolsburna.
Värre är det när jag ska skriva den här artikeln och entusiastiskt rullar hela vägen till jobbet. Hiss har vi ju på SN:s redaktion och därtill en rejäl handikapptoalett med gott om plats för rullstolen. Det ser så lovande ut, ända till jag ska in på den där toaletten och inser att dörren är 60 centimeter smal.
Just i stunden börjar jag gapskratta. Tanken på arbetskamraternas miner när jag kissar inför öppen dörr är oemotståndlig. Och till sist lyckas jag ändå hoppa på ett ben in på toan, knuffa bort rullstolen och stänga dörren.
Men om jag suttit i den där rullstolen för gott är jag inte säker på att jag hade tyckt att situationen var lika rolig.