Kunnigt om Dan Andersson
Vi har några få riktigt folkkära svenska poeter: Gustaf Fröding, Evert Taube, Nils Ferlin och några till. Dan Andersson hör förstås till denna skara. Den heta kärlekens höga visa skrev han men också den storslagna naturens.
En som gjort och gör mycket för den tonsatta svenska lyriken är Pär Sörman, skådespelare, trubadur och musikant från Stjärnhov.
I går kväll uppträdde han i Pelles Lusthus med sitt program om Dan Andersson.
Många av de mest älskade sångerna fanns med, förstås, och uppskattades livligt av den stora publik som fyllde konsthallen.
Med all rätt, för Pär Sörman har en bärande röst som kan uttrycka Dan Anderssons svängningar mellan livsglädje och brännvin till tröst och de mörka svarta stråken av oro och längtan någon annanstans.
Fritt och flödande fraserade han. Och så hördes vartenda ord så ovanligt tydligt.
En höjdpunkt av inlevelse blev sången utan ackompanjemang om hur Dan Andersson tvingats avstå från sin första kärlek, grosshandlardottern Märta. Där stannade tiden för en stund!
Omväxlande blev det också med inte bara ackompanjemang på gitarr utan också på munspel och concertina, ibland samtidigt som när han med kläm så skickligt härmade tåget och ångvisslan när Dan Andersson rymde från tidningsarbetet i Göteborg till friheten och det egna diktandet i Dalarna.
Dessutom visade sig Pär Sörman vara duktig på att vissla i låtarnas inledningar, någon gång också som en kör av aftonens olika fågelläten.
Entusiastisk och kunnig var också berättelsen om allt i Dan Anderssons liv. Men den bör komprimeras en kvart och kvällen får inte sluta med så lösligt prat.
Höjdpunkter var de riktigt genomarbetade delarna med dramaturgi och struktur i texten: den frysande diktaren vid milan; den sista natten med vännerna.
Så jobbar vi med nyheter