Kursledare väljer ny väg

Det kan vara dags att vara deltagare i någon annans kurs.
Gertrud Reinholtz, som har lett kurser i konsthistoria sedan 1987, slutar. Hon har haft roligt, det är naturligtvis därför hon har hållit på så många år.
Jag tror också att kursdeltagarna har haft roligt. Men att hålla kurser är inte bara roligt, det är också socialt. Det blir som ett behov. Många av deltagarna har kommit tillbaka under flera år.
Kvinnorna har varit i majoritet, men en och annan man har också letat sig till Medborgarskolans lokal i Östra Bergen i Nyköping.

Det började långt tillbaka i tiden. Gertrud läste konsthistoria på distans och tog 60 poäng. En bra grund att bygga kursverksamheten på vilken växte när hon blev pensionerad från jobbet som läkarsekreterare.
Genom att vara gift med en konstnär har jag också lärt känna villkoren för konstnärerna, förklarar hon.

Hon har haft fria händer att lägga upp kurserna, först i Folkuniversitetets regi och under senare år för Medborgarskolan. Det har blivit smakbitar från olika tider och olika genrer.
Den senaste kursen hette Från grotta till grafitti som visar på ett brett anslag.
Det har varit ett stort material och det har funnits mycket att ta upp. Förberedelserna har också varit omfattande.
Men så har paret Gertrud och Bengt ett omfattande bibliotek med både böcker och bilder. Hon har nämligen illustrerat kurserna med diabilder och det har blivit många diabilder med åren.
Det har varit roligt, Bengt har fotograferat diabilderna åt mig. Jag har lagt stor vikt vid bildmaterialet. Kurserna har ju gått ut på att försöka lära ut vad man ser i en bild, väcka intresse och nyfikenhet och i bästa fall lära sig att se.
Därför har bildmaterialet varit viktigt. Men Gertrud har också använt dem i sina bildkåserier som genomförts tillsammans med en vän som är litteraturkunnig.
Det har handlat om poeter som har skrivit om ett konstnärskap eller om bilder.

För kurserna har hon tagit bitar här och där.
Man tycker om olika saker i olika epoker, förklarar Gertrud som efter lite påtryckningar nämner namnet Alice Neel som en konstnär hon tycker mycket om. Neel är en tuffing och inte alls insmickrande.
Överhuvud taget framhåller Gertrud gärna kvinnliga konstnärer, som har fått hålla sig i bakgrunden alldeles för länge. Nu börjar det också komma böcker och uppgifter om kvinnliga konstnärer.
I framtiden lockar litteratur, musik och idéhistoria, men med andra ledare.