I går släpptes sovhjärnorna och dårarna ut på scen efter att ha stått och dammat i bokhyllorna i nästan två decennier. Karaktärerna har flyttat in på teater Alma i Stockholm och föreställningen Det sovande folket baseras på den 20 år gamla boken med samma namn. Den skrevs av Moderata ungdomsförbundets 27-årige ordförande Fredrik Reinfeldt, som drev en benhård linje mot Bidragssverige. SVT-klippet fån 1993 är obetalbart; i ett möte med en bidragsberoende ensamstående mamma uppmanar MUF-ordföranden folk att göra något vettigt i stället för att vara arbetslösa.
Det är naturligtvis tacksamt att dra upp Reinfeldts gamla teser och försöka straffa honom i efterhand, även om han på äldre dagar ska ha avfärdat boken som en ungdomssynd. Men den politiska teatern är på frammarsch. Föreställningen om Jimmie Åkesson som Teaterrepubliken satte upp i Malmö förra året är det mest välkända exemplet. Världens lyckligaste kycklingar på Stockholms stadsteater, Jonas Hassen Khemiris Apatiska för nybörjare och Fria teaterns pjäs om papperslösa är några av många andra. Intresset för politiken återfinns i manusproduktioner, på scenskolorna och i publikens efterfrågan, enligt exempelvis Dramatens chefsdramaturg Magnus Florin (DN 26/3 2013).
Visst är det bra att de politiska nutidsberättelserna berättas. Men det är som att scenkonsten inte vågar lita på sin form; man satsar på ett innehåll som "folk kan förstå". Teatern kan verka pretentiös, svår eller uppnäst. Lättare då att skrika ut att Jimmie Åkesson hatar invandrare eller att kycklingar plågas. God morgon! Precis som att dramaturgerna är obildade och antar att publiken är detsamma. Då kan man inte referera till postmodernisten Marcel Duchamp.
Tack och lov finns en yrvaken diskussion om bildningens frånvaro och betydelse i Sverige. Under Almedalsveckan "blev det nästan en sport att prata om kultur och bildning", enligt SvD:s kulturchef Daniel Sandström (SvD 7/7). Kulturjournalisten Jan Gradvalls citat har ekat hela sommaren. Att inga franska affärsmän vill äta middag med sina svenska kollegor eftersom bönderna från norr på sin höjd har läst en pocketdeckare (SR Kulturnytt 25/6).
Problemet är att Sverige till stor del ligger utanför den klassiska europeiska bildningstraditionen. Där utbildningar inom ekonomi eller naturvetenskap korsbefruktas av humaniorastudier som historia eller teologi.
Det första stora utbildningspolitiska steget i rätt riktning tas nästa höst när Uppsala universitet startar en ny ekonomiutbildning på Campus Gotland. I klassisk liberal arts-tradition ska siffror få möta kulturämnen.
Politiker till höger och vänster har välkommet nog insett att det är pinsamt att vara kusinen från landet. Men vem ska bära bördan?
Att börja bygga väggarna innan grunden har gjutits är oftast en dålig idé. Det är i grundskolan det måste börja; lärare och skolbibliotek behöver mer resurser för att vi ska lämna de obildades träskmarker bakom oss. Kommunerna behöver i så fall få pengar till detta med om det sägs intet på det rikspolitiska planet, konstaterar Sandström i SvD.
Å andra sidan har hela svenska skolan under den borgerliga regeringen skiftat fokus från googlande till lärande. Det är den absoluta grunden för att fler unga, årskurs för årskurs, ska få en utbildning baserad på kunskap. En förutsättning för att vi över huvud taget ska kunna prata om bildning.
Tills vidare får de övertydliga politiska teaterföreställningarna hålla på. Ett varningens finger höjs dock för Radioteaterns pekboksprojekt Världshistorien.