Kväll med udda möten
Ett stenhårt rockband med båda fötterna i amerikansk punk. Svensk poesi ackompanjerat av piano och akustisk gitarr. Kanske inte en alldeles given kombination, speciellt inte under en intensiv schlagervecka.
Emil Jensen stod för den svenska poesin och fick med sina idealistiska och underfundiga texter publiken att lyssna hänfört och titt som tätt brista ut i varma skratt.
Könsroller, anti-reklam, icke-våld och miljöförstöring är huvudspår i Jensens texter som ibland framförs med och ibland utan musik. Dikterna och sångerna varvas med komiska anekdoter från Jensens fleråriga och mycket framgångsrika karriär som spoken word-artist. Bland annat fick publiken veta att hans utpräglade skånska en gång under ett uppträdande i Stockholm misstagits för franska.
Tillsammans med gästande Edda Magnason som medverkar på flera av hans skivor framförde han bland annat Maj förra året, Inte vackrast i världen och Spelar stor roll vilka alla spred en varm och sympatisk stämning i lokalen.
Kontrasten blev kanske väl stor när Franky Lee sedan levererade sin packe snarlika rockrökare utan nämnvärda avbrott.
Franky Lee består av medlemmar från bland annat Millencolin och Randy och lirar amerikansk punkrock med små stänk av melodiösare tongångar typ Foo Fighters.
Bandet var egentligen hur bra som helst och några av låtarna ifrån det färska debutalbumet utmärkte sig, däribland The world just stopped men i övrigt blev det ihärdiga gitarrmanglandet väl monotont i längden.
Det är möjligt att teaterns format med sittande publik inte gav de optimala förutsättningarna för att uppleva Franky Lees energiska musik.
Hur som helst var det Emil Jensens vackra avslutningslåt, specialskriven på uppdrag av Mikael Wiehe till en stödgala för flodvågens offer, som hade klamrat sig fast i minnet när kvällen var slut.
Så jobbar vi med nyheter