Kvällen blev ändå Frida Halléns
Hon var en djupt koncentrerad solist med ett imponerande spel på ett otroligt svårt instrument i en konsert som alla kännner till eller har hört. Inget finns att gömma sig bakom i 45 minuter. Allt måste klaffa!
Det hade börjat så bra från orkestern i Beethovens fiolkonsert och fortsatt i en kvart.
Men så kom några osäkra moment och det spred sig till solisten. Och även kadensen började orent. Starkt gjort efter det att inte bara räta upp allt utan att leda kadensen och satsen till en så helsäker avslutning.
I larghettot fick vi njuta av hennes rena ton när melodin rörde sig i de högsta lägena. En blick i ögonvrån på dirigenten och hon drog igång rondot med schwung på lägsta strängen för att sedan återkomma oktaverna högre. Härligt!
Det säger en del om konkurrensen bland svenska stråkmusiker att en solist som Frida Hallén kan hämtas från andrafiolerna i Radiosymfonikerna.
Från orkestern hördes här mest glädjeämnen: pukslagen som var tunnare och kortare från de ovanligt små instrumenten; stråkarnas energiska nedstråk i första satsen och drivet från Per Andersberg i orkesterns mellanspel; blåsarinsatser kunde spricka eller sega men revanschen blev desto bättre nästa gång.
Betydligt mer blandad behållning gav Lars-Erik Larssons Pastoralsvit. Underhållande växelverkan mellan stråk och blås och säkert knixande med rytmiskt tafatt mot hornens långa toner kom att stå mot renspelningsproblem i romansen (fem b-förtecken!) och ibland alltför starkt blås.
Haydns uvertyr till operabuffan Livet på månen fick sprudlande energi från stråktremolon och oboeduetter.
Så jobbar vi med nyheter