Kvartett överraskade stort med Mozart

Men det betyder inte att musikerna nödvändigtvis bor och verkar i sina hemländer. Nej, den som är ung i dag har lika ofta studerat utomlands vid musikskolor och spelat i ensembler och symfoniorkestrar av många olika slag.
Så är det för de fyra ännu unga musiker som gästade Stjärnhov i lördags kväll och spelade i det fullsatta gamla missionshuset.
Ingen av dem såg ut att vara ens trettio och ändå har de spelat ihop i sju år som kvartett samtidigt som de har andra karriärer vid sidan av. Emilie Hörnlund exempelvis sitter som stämledare för altfiolerna i Hovkapellet i Stockholm.
Direkt hördes det hur samspelta de var. De öppnade med ett udda verk: Beethovens eget arrangemang av den tidiga pianosonaten nr 9 opus 14.
Som pianostycke har det inte satt några djupare spår, och inte heller i lördags var det någon märklig musik. Men kvartetten lyckades ändå fängsla med sitt levande spel som var så rikt på elegans och nyanser.
Riktigt bra musik därefter var Ess-durkvartetten från 1824 av den tidigt döde Juan Crisóstomo Arriaga, som jag ärligt talat upptäckt inför denna konsert.
Melodirikedom finns här förstås men också gott hantverk och åtskilliga överraskningar. Fiolerna spelar duett eller härmar varandra och ibland mörknar musiken av ett stråk i moll som om Arriaga hade lärt sig av Schubert. Och plötsligt kan stormen dra fram som vore musiken av Beethoven med håret på ända.
Här gjorde kvartetten verkligen skäl för sitt namn Chiaroscuro med spelet mellan ljust och mörkt och en hel värld av nyanser däremellan.
Riktigt tagen blev jag av hur de fyra musikerna kunde göra en egen och sammanhållen tolkning av Mozarts d-mollkvartett, K421 ur de sex som tillägnades Haydn. Hela tiden hördes det hur musiken levde och andades.
Förstasatsen tog de rätt långsamt så att de sköna dissonanserna fick verka och andantet i gengäld lite rörligare men ändå innerligt och intimt. Menuetten överraskade stort med ett upprört temperament och triodelen blev en stunds knixig balansgång för primarien med omvända punkteringar till de andras knäppta strängar. Kraften och volymen fanns här men också de allra svagaste nyanserna.
En del av detta intryck hängde ihop med att de spelade på det vi ibland kallar ”gamla instrument” med sensträngar och på ett tidstroget sätt, vilket bland annat innebär mycket rakare toner och sparsamt med vibrato. Då blir det också en sällsam rikedom på övertoner. Och i en liten lokal som den i Stjärnhov hörs ändå allting.
Svårt måste det vara, men primarien Alina Ibragimova spelade helt fantastiskt med silver i tonen och matchades perfekt av Claire Thirions cello med värme i botten av klangen. Pablo Hernán Benedi spelade bokstavligen andrafiolen men helt rätt och otroligt följsamt och Emili e Hörnlunds altfiol hade en underbart mättad klangfärg och var som kameleonten: ibland en del av klangen, ibland en distinkt soloröst.
Generöst fick vi en spirituell slutkläm med finalen i Mozarts Ess-durkvartett, även den en av de sex tillägnade Haydn.