Kvartett spelar Haydn med klös
I Trosa fortsätter Kammarmusikföreningen att erbjuda det allra bästa. Hur det nu är möjligt?Nu senast i torsdags kväll kom Norges mest etablerade stråkkvartett på besök. I hela tjugo år har de fyra i Vertavokvartetten spelat tillsammans, vilket betyder att de måste ha börjat tidigt i tonåren.Och de verkade fortfarande älska att skapa musik tillsammans och följde varandra hela tiden med ögonen.
De inledde lustigt nog med samma Haydn-kvartett som Klarakvartetten nyligen spelade i Culturum i Nyköping. I den versionen av opus 20 nr 4 levde musiken mjukt och lite hemlighetsfullt.
Vertavokvartetten gjorde mer av det mesta, något som man väl också har rätt att vänta sig av en heltidsensemble.
Mer av agogiska dragningar i de två första satserna, vilket dock ibland kunde hämma musikens okonstlade flöde. Mer av pådrag i den korta zigenska menuetten. Och framförallt ett fantastiskt klös i finalen, åt det brutala hållet möjligen men rolig att höra så här live och makalöst virtuos i sitt samspel.
Sedan lyckades de också öppna den annars rätt svåråtkomliga musiken i Bartóks tredje stråkkvartett. Här fanns i det stora hela en perfekt kontroll över den känsliga nattmusiken av surrande och glidande naturljud.
Cellons solon hade en underbar intensitet. Och de stora klivens dissonanser satte de dit med furiös kraft.
Märkligast tyckte jag var att de fick det att riktigt svänga om sådant som pizzikatoställena.
I Beethovens sista kvartett, F-dur opus 135, överraskade de åt andra hållet, om man kan säga så, med en romantisk och mjuk tolkning jämfört med många andras, vilket inte behöver vara fel, förstås.
Allegrettot behöll inledningens långsamma sökande, och vivacet blev inte särskilt rytmiskt kantigt.
Lentosatsen fick en överjordisk stillhet från förstafiolen och närmade sig nog också stillaståendet men undvek detta tack vare sångbarheten från cellon.
Finalen inleddes med skarpa kontraster mellan mörker och ljus och fick sedan en härlig sorglöshet i spelet, dock så att Vertavokvartetten riktigt mycket betonade de lynniga accenterna Beethoven satt dit.
Med en kort sordinerad vaggvisa av en okänd greve Maximilian tog så detta minnesvärda gästspel slut.
Så jobbar vi med nyheter