De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar. Så de teg.
Tills Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.
– Det är många röster som kanaliseras genom skådespelarna i den här pjäsen, de liksom flätas samman i ett stort verk. Publiken å sin sida blir alla Svetlana, kanske även så som hon själv upplevde det i de verkliga intervjusituationerna, säger regissören Erik Åkerlind.
I trettio års tid arbetade Svetlana Aleksijevitj på samlingen "Utopins röster". Bokprojektet har kallats ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv. Den första delen ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” kom redan 1985 och följdes därefter av ”De sista vittnena”, ”Zinkpojkar”, ”Bön för Tjernobyl” och ”Tiden second hand: Slutet för den röda människan” som kom ut två år innan författaren fick Nobelpriset i litteratur.
Dramatiseringen av Svetlana Aleksijevitjs skakande dokumentära möten med kvinnor i Röda Armén hade Sverigepremiär på Göteborgs Dramatiska Teater för två år sedan, dramatiserad av Malin Lindroth.
– Vi har haft en väldigt nära dialog i arbetet. Malin har plockat fram teman i boken som gör att vi följer kvinnorna via entusiasmen inför uppdragen i krigets inledning, via kärlek, krigets alla vedervärdiga fasor och sedan slutligen, den efterlängtade freden, säger Erik Åkerlind.
Nu på onsdag sätts föreställningen upp på Nyköpings teater, med skådespelarna Hanna Ullerstam och Mia Eriksson på scenen.
Kenneth Bodin, från arrangören Nyköpings Teaterförening, beskriver pjäsen som en oerhört stark skildring av berörande kvinnoöden:
– Den handlar om krigshjältar som till skillnad från sina manliga kollegor inte fick någon plats i historieskrivningen, av den enda anledningen att de var kvinnor, säger han.