Kvintett som leker och imponerar
Och det betydde att publiken på jazzpubarna fick möta något för oss ovanligt och uppiggande: en sorts world jazz där Astor Piazzollas konstfärdiga tango mötte argentinsk folklore i rytmer och tonfall och där jazzens improvisation och tradition också satte sin prägel.
Pianisten Emilio Solla kommer från Argentina men bor sedan några år i Barcelona. Ibland byggde han solona långsamt nerifrån i tonhöjd och tonstyrka. Ibland spelade han prydlig lagom-jazz, ibland de friast tänkbara utsvävningar, ofta med en lekfullhet som spred sig till de andra.
Runt sig har han samlat tre superskickliga musiker från Spanien och en från Buenos Aires. Denne heter Carlos Morera och spelar tangons viktigaste instrument, det argentinska dragspelet bandoneón. Och det gjorde han utmärkt stilrent, ibland med de typiskt snabba dragningarna och tonväxlingarna, oftare mjukt melodiskt och bitterljuvt, allra vackrast i tangoballaden Navegantes.
Ganska nollställd såg han ut, Gorka Benítez, men hans flöjtspel glödde i Milonga de mis amores och hans tenorsax hade bluesens smärta och tangons machotuffhet.
Basisten Rai Ferrer hade järnkoll på de andras motrytmer, förirrade sig inte, hade stor ton och bra driv. Och yngsten i gruppen David Xirgu tog för sig allt mer med varierat trumspel (vänsterhänt och därmed märkligt spegelvänt!) och öronbedövade oss med ett häftigt solo alldeles före slutet.
Så jobbar vi med nyheter