I USA finns ett fenomen som kallas crafty – en form av lösnäsa där de stora bryggerierna använder samma typ av kommunikation som sina småsyskon, i hopp om att kunna möta ett förändrat konsumentbeteende.
Patrick Holmqvist är huvudbryggare på Nils Oscar i Nyköping och har jobbat på företaget sedan starten. Han gillar inte crafty.
I dag finns det ölbloggare och ölinstagrammare i snart sagt varenda ort. På ölpubbar i Stockholm står unga kvinnor och män och trängs som packade sillar för att kunna nicka småförtjust – men för guds skull inte för förtjust – över de tydliga mangotonerna i den senaste kelgrisen i öl-appen Untappd. Det imponerar inte på Patrick Holmqvist, det heller.
– Det finns en hel generation som inte lärt sig dricka klassisk öl. De har klivit rakt in i New England IPA-träsket. De gillar inte pilsner, bara öl med fruktaromer. Från de nyblivna ölkonsumenterna låter det ofta "åh, det luktar grapefrukt, och den doften känner ju jag igen – jag är fan bäst". De ratar de mer komplexa, finstämda smakerna – vuxensmakerna om man så vill – till förmån för de här mer lättillgängliga tonerna. Sött och fruktigt har man ju med från barnsben. Hela den här trenden är ... nu var jag på väg att utrycka mig på ett sådant sätt som inte går att publicera i en tidning.
Är Patrick Holmqvist bitter? Konservativ? Nej, egentligen inte. Nils Oscar har ett varierat ölutbud – den senaste nyheten är till exempel en Hefeweizen, ett veteöl i sydtysk stil, som kom ut i maj och fått bra betyg – och nyligen gjorde han en så kallad "collab" ihop med Wayne Wambles, bryggmästare på Floridabaserade Cigar City. Deras kärleksbarn blir en imperial stout med nypon, lingon och laktos, som släpps i höst.
Men om Holmqvist får välja själv? Då faller valet på en klassisk ljus lager.
– Hamnar en grupp människor på en öde ö och det där finns en container med låt oss säga barley wine och sedan en container med ljus lager – vilken container tar slut först? Utöver att det är Svenssons favoritdrycka – och även min då – finns det ... eh, lager på lager av små nyanser i den här öltypen. Ett lageröl behöver inte alls smaka lite. Inte minst här i Skandinavien, då vi har en tradition av att inte vattna ur ölen som i norra Tyskland och USA. Det kanske beror på att världskrigen inte drabbade oss så hårt, vad vet jag.
Nils Oscars storsäljare förblir God lager, som hängt med i snart 20 år. Tidigare i år släpptes en jubileumsutgåva, en ofiltrerad variant av originalet.
– Jag ser det definitivt inte som ett nedköp, utan en styrka, att vi från dag ett satsat på att göra ett bra ljust lageröl, säger Holmqvist.
Receptet har det skruvats på genom åren. Grunden är densamma: samma jäst, samma maltsorter, delvis samma humle – men lite olika proportioner.
– Vi har efterhand gjort den torrare, för den var lite fet och klumpig i början. Den är lite ljusare och friskare numera. Men den stora förändringen är att God lager blev ofantligt mycket bättre efter utbyggnaden, när vi skaffade nytt brygghus. Nu när vi har ett mer effektivt bryggverk är det så mycket bättre kvalitet på vörten och tydligare maltkaraktär än någon slags generisk karamellaktig malt. Man känner fler nyanser.
Så den är bättre än vad den någonsin har varit?
– Jaja. Något annat hade ju varit förfärligt. Men det finns så klart en och annan som saknar hur den var från början. Dåvarande vd:n har sagt "men vad har ni gjort?". Det var ju lite av hans barn. Nu, 20 år senare, känner han inte igen den. Personligen tycker jag att ölet är otvetydigt bättre nu.