Lågmält och mysigt vid vattnet

Om han hade planerat att avsluta med sin stora hitlåt eller om han gav efter för de högljudda önskningarna som hördes från publiken exakt 47 sekunder efter att Staffan Hellstrand ställde sig på scenen på gräsmattan vid vattnet på Femöre är oklart.
En gitarrmanglande Staffan Hellstrand och den kanske mest medryckande rocklåt om schizofreni blev i alla fall avslutningen på första upplagan av Visor vid vattnet. En upplaga som troligtvis gladde både arrangör och besökare. Sommarsolen visade sig igen efter lördagförmiddagens skyfall och redan tidigt på kvällen hade över 500 besökare klivit innanför grindarna till festivalområdet, och fler strömmade till under timmarna fram till finalen. Samlingen av gratislyssnare på berget visar också att intresset för den lilla festivalen sträckte sig även utanför den inhägnade gräsplätten.
Både betalande och frilyssnare fick en kväll med visan som tema, som Louise Hoffsten uttryckte det redan som andra artist på scenen. Tillsammans med basist och klaviatur/gitarrist fick vi smakprov på låtar på svenska och engelska från den stora lilla sångerskans karriär.
Inramat av måsskrik, doften av båtbränsle och med solen i ansiktet bjöds publiken bland annat på nyskrivet material som bådar gott för en eventuellt kommande skiva.
Technogospel kallade Louise Hoffsten själv det nya materialet, särskilt låten ”Looking for Mr God” som väckte den lite slumrande publiken. Väcktes gjorde vi också av det snygga basspelet som övergick i ”Let the best men win”, en av Hoffstens gamla dängor som fått ny skrud. Bäst, känslosammast och vackrast var dock låten ”På andra sidan Vättern” som gick in i solar plexus på flera av oss. Snyggt om det fina lilla ämnet, döden.
Tanken med Visor vid vattnet var att det under fyra timmar skulle spelas musik oavbrutet från de två scenerna på området, den stora med de ”riktiga” artisterna och den lilla där Martina Dahlström och gruppen Highwater underhöll medan det roddades på den större scenen.
Ett upplägg som fungerade även om allt som kom ur högtalarna på den mindre scenen inte alltid var någon njutning. Kanske särskilt när ”Highwater” spelade utan Martina Dahlström vid mikrofonen. Lite udda kan jag också tycka att Robert Wärn var. Visst, en lokalt känd trubadur som fick publiken att dansa vid scenen och verkligen fick dem på tå inför Staffan Hellstrands spelning. Men ändå, Robert Wärn spelade covers som vilken pubtrubadur som helst, är det en klockren bokning på en visfestival?
Jenny och Greger Hillman som inledde hela festivalen, spelade visserligen också allehanda covers, men sättningen och framförandet var ett helt annat vilket fungerade finfint som start på kvällen. Och eventuella frågetecken för helheten rätades till stor del ut med Staffan Hellstrands proffsiga spelning där en sprillans känslosam låt om Staffans pappa varvades med gamla som ”Fanfar”, ”Hela vägen hem”, en medryckande a capellaversion av Dan Anderssons ”Spelmannen” och ”Bilder av dig”. Hardcorefansen fick också sitt. När tonerna till ”Romeo i Stocksund” startade hörde jag alldeles intill mig.
– Det här är fan Sveriges bästa låttext. Ja jävlar, det är det.
Och just där och då är jag benägen att hålla med.