Lägre skatt en rättvisefråga

Traditionellt i den politiska debatten brukar skattesänkningar användas som ett ledande argument för högre tillväxt. Debattörer brukar peka på europeiska framgångsexempel som Irland, Spanien och Storbritannien där lägre skatter har varit grundbulten för att bygga starka tillväxtekonomier.
I Sverige har detta argument hittills inte fått gensvar hos väljarna. Att Sverige har världens högsta skatter leder inte till väljarrevolt, trots att välfärden inte fungerar. I valet 2002 var socialdemokraternas kanske enda riktiga vallöfte att partiet inte skulle sänka skatterna. Ett budskap som sannolikt skulle vara omöjligt för att vinna val i något annat land med hyfsade statsfinanser, men i Sverige räckte det för att säkra regeringsmakten i ytterligare en mandatperiod.

Under den pågående Almedalsveckan i Visby presenterande Skattebetalarna en opinionsundersökning om väljarnas attityder på skatteområdet. Det som var särskilt intressant med studien var att resultaten såg ungefär likadana ut över hela den politiska skalan.
En ansenlig majoritet tyckte att det är rättvist att den som är duktig tjänar mer pengar än andra. En övervägande del ansåg också att i ett rättvist samhälle betalar ingen mer än hälften av sin inkomst i skatt. En kvalificerad majoritet ville dessutom ha ner den normala skattesatsen för en medelinkomsttagare från dagens 63 procent till under 40 procent. Förvånande nog menade dock endast fyra av tio tillfrågade att skattesänkningar skulle vara bra för den svenska ekonomin.
Det kanske mest flitigt förekommande argumentet för skattesänkningar underkändes alltså, i stället låg tyngdpunkten på moraliska argument. Av detta borde de partier som vill Sverige väl dra lärdom det är kanske dags att finslipa budskapet. De borgerliga partierna har rätt i sin analys att Sverige behöver lägre skatter, för att skapa högre tillväxt och därmed på sikt bättre välfärd, men vägen till valseger ligger i att övertyga väljarna om att lägre skatter skapar ett rättvisare samhälle.