Läkaren som vet allt om ond bråd död
Karin Wahlbergs måndag måste ha varit rätt hetsig. Först jobbade hon ett förmiddagspass som förlossningsläkare på Universitetssjukhuset i Lund. Sen tog hon lunchtåget till Nyköping för att berätta om sin andra karriär: den som framgångsrik deckarförfattare.
i första taget. Hon ber om hjälp att beställa en middagsmacka (mörkt bröd med vad som helst på) och äter sedan upp smörgåsen samtidigt som hon energiskt pratar på om senaste boken och blir fotograferad (men du behöver väl inte ta bilder precis när jag har mackan i mun).
När jag får syn på cykelhjälmen hon bär runt på undrar jag om hon i sin framfart helt enkelt glömt att hon burit med den hela vägen från Lund.
Nejdå. Men när jag ändå står framför publiken tänkte jag passa på att påpeka hur viktigt det är att ha cykelhjälm. För hjärnan kan även ett litet trauma vara ödesdigert, förklarar Karin Wahlberg bestämt.
Nu är hon inte ute efter att trötta ut publiken på Hellmanska Gården med läkar-pekpinnar. Nejdå, det där med hjälmen tänker hon liksom i förbifarten komma in på eftersom en av huvudpersonerna i senaste romanen Blocket ligger på neurokirurgen med just svåra skallskador.
Det är ingen tvekan om att Karin Wahlberg är väldigt mycket läkare även när hon skriver sina kriminalromaner. Fem stycken böcker har det blivit vid det här laget och den medelålders kirurgen Veronika är huvudperson i allihop.
Det var aldrig meningen att Veronika skulle bli lik mig men när jag började skriva jobbade jag heltid som läkare och hade inte tid att sätta mig in i någon annan miljö. Jag var tvungen att skriva om det som fanns framför fötterna på mig, och då blev det läkare och sjukhus.
Och så här i efterhand tycker Karin Wahlberg att valet av miljö var väldigt lyckat. Inte bara för att hon kan skriva om sjukhusmiljön på ett korrekt sätt, utan också för att det finns lika mycket spännande att spegla inom sjukvården som inom poliskåren.
Min första bok Sista jouren är väldigt mycket en beskrivning av en arbetsplats och den andra boken Hon som tittade in handlar om mobbing på jobbet.
När Karin Wahlberg 1996 började skriva på sin första deckare var det just ett sätt att få lite andrum från jobbet som läkare.
Det var tufft på mitt jobb just då med tydliga hierarkier och dålig stämning. Barnen hade flyttat hemifrån och min man jobbade mycket så jag hade tid över.
Några författardrömmar har Karin Wahlberg inte släpat runt på, men pappa var journalist och innan hon började läsa medicin jobbade hon själv som svensklärare så närheten till språket har hela tiden funnits där.
Men det intressanta är att det är först när man börjar skriva på allvar som man upptäcker vilken sorts språk man egentligen har. Jag är en person som alltid håller hög fart, men jag skriver ganska långsamma historier.
Karin trodde inte att hennes skrivprojekt skulle ha någon framgång hos förlagen, men Sista jouren antogs direkt.
Nu skriver jag på halvtid och jobbar som läkare på halvtid. Det är härligt att skriva och bestämma över sin egen tid men när man jobbar på förlossningen vet man att det finns viktigare saker än vad som händer i en bok eller hur mycket romanerna säljer. Jobbet ger mig perspektiv på livet.
Dessutom är Karin Wahlberg ganska säker på att hon inte skulle må bra av att vara författare på heltid.
Jag gillar att cykla till arbetet, ha någon att fika med, vara lite nyttig och ta tag i problem som ligger utanför mig själv. Om jag inte hade ett jobb att gå till skulle jag bli deprimerad.
Så jobbar vi med nyheter