Efter helgen drogs suckar av lättnad i huvudstäder runtom i Europa. När resultatet kom från söndagens regionval i spanska Katalonien stod det klart att självständighetsplanerna för regionen läggs på is. Valet blev ett nederlag för det regerande separatistiska partiet CiU och därmed grusades planerna på en katalansk nation. En skräll för CiU hade däremot ingjutit mod och gett argument till separatister i Norditalien, Flandern, Baskien och Skottland – till statschefernas stora förtret.
Regioner har länge varit trendigt i Europa. Vid sidan av separatism handlar det också om regioner som frodas över landsgränser. Ett gemensamt språk binder ofta samman, därtill är separatisternas främsta argument etnicitet, kultur och identitet.
De transnationella regionerna har ett osentimentalt fokus på funktion: infrastruktur, affärsverksamhet, handel och politiskt styre fungerar bättre med samarbete. Euregio i Nederländerna-Tyskland, Alto adige i Italien-Österrike och vår egen Öresundregion är bara några europeiska exempel.
Bakom regionaliseringsvågorna finns olika krafter. Den ena är att nationalstaten förändras. Konceptet är inte detsamma som när det uppfanns vid Westfaliska freden 1648; EU och euron har raderat flera av den klassiska statens kännemärken. Jakten på trygghet och identitet i en liten gemenskap efter Kalla krigets fall och idén om nationernas död är en mer diskutabel förklaring. Men en definitiv kraft bakom regionaliseringen är den ekonomiska krisen. Geografiska områden konsolideras för att det gynnar dem ekonomiskt.
På sätt och vis är det en del av den europeiska drömmen. Samarbetet mellan människor oavsett nationsgränser. Nästan 50 miljarder går varje år från EU-bidgeten till olika former av regionalhjälp. Pengarna verkar inte vara helt fel investerade med tanke på utvecklingen.
Trenden kräver samtidigt en hel del huvudbry från politiker och EU-tjänstemän. Ska Katalonien behöva ansöka om EU-medlemskap som eget land och vad har då Spanien att säga till om? Vad händer med de gränsöverskridande parlamenten om politiska tankar på en egen nation börjar spira? Tankemödan har lagts på andra väl kända problem de senaste fyra åren.
Just nu är frågan om nya länder eller utsuddade nationer inte heller akut. Men förhoppningsvis blir det en viktig utmaning i framtiden.