Lång väntan för Jesper
Först fyra års skrivande och sedan ett och ett halvt års väntan på utgivning. Den som vill bli författare får inte vara otålig. Men när Nyköpingsförfattaren Jesper Larsson i fredags skulle få kritikernas reaktioner på romanen Hundarna var det svårt att sova.
Nu har det gått ett par dagar och han har hunnit smälta intrycken av de första recensionerna. Och själva boken, den 492 sidor tjocka Hundarna, känns faktiskt rätt avlägsen numera.
Jag skrev färdigt romanen förra sommaren. Det är oerhört frustrerande att behöva vänta så länge på utgivning, men så funkar det på förlagen. Det är inget att göra åt.
Jesper Larsson debuterade som författare med novellsamlingen Snö, tårar 2002. Då bodde han i Uppsala men brorsan Jacob, gymnasielärare och fritidspolitiker för socialdemokraterna, lockade Jesper och hans familj till Nyköping.
Min fru Henny är uppväxt i Öregrund och ville komma närmare havet. Vi tyckte att Nyköping kändes som en trevlig stad. Den är charmig och ligger ganska nära Stockholm. Så när Henny fick jobb på Nyköpings kommun flyttade vi hit.
Vi är förutom Jesper och Henny dottern Agnes som är tre och ett halvt år samt sonen Hannes som föddes i somras.
Och barnens entré har definitivt förändrat Jespers författarliv. När han beskriver sitt dagsprogram är det långt till myten om författaren som bor på krogen och skriver till långt in på småtimmarna.
Det funkar inte att leva på det sättet när man har barn.
Numera börjar Jespers arbetsdag vid halv tio, efter att han lämnat Agnes på dagis. Då ägnar han först några timmar åt att översätta kärleksromaner i Harlequinserien.
Man kan inte leva på att skriva böcker. Jag har jobbat inom omsorgen och som lärarvikarie för att dryga ut kassan, men översättandet funkar bättre. Det är ett fritt jobb och det tar inte så mycket energi.
Efter lunch tar författandet vid. Jesper skriver alltid de första utkasten för hand. Och alltid med blyertspenna.
Jag skriver i en särskild sorts anteckningsböcker med hårda pärmar. Där skriver jag på högersidorna och lämnar vänstersidorna lediga för kommentarer. Sen har jag speciella idésidor för bra formuleringar . Om jag får säga det själv är det ett fantastiskt system, säger Jesper och skrattar.
Sen är det dags för massor av omskrivningar och putsningar. Fyra år tog det att skriva romanen Hundarna, och den enda som fick läsa något under tiden var Jespers förläggare.
Jag lämnar ifrån mig ganska färdiga manus och jag har inget behov av att låta någon läsa mina idéer. Inte ens min fru läser innan böckerna är klara.
Nu skriver Jesper på nästa bok. En roman ska det bli. Lite tunnare än den förra. Men så mycket mer kan han inte berätta.
Det handlar inte om att jag är vidskeplig eller hemlig. Men jag vet inte riktigt själv vad det ska bli av skrivandet. Jag tillåter mig att vara generös mot mina egna idéer och låta dem växa fram utan krav på någon röd tråd eller handling.
När Jesper arbetade med Hundarna hade han egentligen bara romanens utgångspunkt klar för sig: den manliga jagfiguren skulle träffa en annan man som han tyckte sig känna igen.
Mitt skrivande är ett slags dubbelliv som jag vill hålla dolt även för mig själv.
Nu hoppas Jesper att det nya skrivprojektet kan bli klart så att en färdig bok finns i handeln 2009. En bok vartannat år är framtidsdrömmen.
Jag kan tänka mig att gå tillbaka till noveller så småningom men just nu trivs jag ganska bra i romanens större kostym. Och så är jag lite nyfiken på dramatik. Jag tycker att det är roligt att skriva dialog.
Så jobbar vi med nyheter