Man hinner se och uppleva mycket om man springer. Särskilt om man håller ett så högt tempo som de två huvudpersonerna i Joar Tibergs och Sara Lundbergs Augustnominerade bilderbok "Vi springer!". Redan på de första två uppslagen hinner de förbi Island, Grönland och Grötland.
Som ni förstår är det en fantasifull resa vi får följa med på. Vi passerar raskt tre rövare i Kamomilla Stad innan vi vinkar till Pippi Långstrump på Villa Villekullas veranda och sedan raskt rusar vidare till Döda havet (där alla som badar visar sig leva).
Texten år fåordig, nästan som en uppbruten dikt, och nedslaget i Danmark skildras lakoniskt med raderna: "Vi sprang förbi Legoland. Det var stängt.". Kombinationen med Sara Lundbergs färgsprakande och fartfyllda illustrationer kickar i gång egna fantasivärldar inom läsaren. Varför sitter alla de där människorna och sover i sina bilar utanför Legoland till exempel?
Liksom i Sara Lundbergs böcker om Vita Streck finns i illustrationerna en otålig rytm och en ovilja att hålla sig inom linjer och ramar. På vissa uppslag lever skuggorna sitt eget liv, på andra tycks hela världen uppbyggd av geometriska element.
"Vi springer" är en kärleksfull hommage till barnboksvärlden, men framförallt en hyllning till barns lek och fantasi. Men i just den genren möter den faktiskt sin överman i en annan Augustnominerad bilderbok, nämligen "Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn".
Den långa titeln säger mycket om bokens halsbrytande associationssprång. Att läsa "Jag blir en bubbla" känns verkligen som att få följa med in i ett litet barns vindlande tankegångar och filosofiska funderingar.
Malin Axelsson är dramatiker och "Jag blir en bubbla" var ursprungligen en pjäs, men i samarbete med formgivaren Klara Persson har manuset nu blivit bilderbok. Texten löper över sidorna utan punkter och versaler och med sina tvära kast och snabba rollbyten kräver den en hel del av högläsaren, men ger å andra sidan väldigt mycket tillbaka.
Bokens jag frågar och funderar ("hur vet jag att det kommer att bli morgon när jag somnar") och den röda tråden handlar om liv, död och detta svåra i att bli en människa. Hur blir man en pojke eller flicka? Hur vet man om man ska bli en doktor? Kan man bli en pyramid i stället? Varför blir någon ledsen? Och hur blir jag död? Ibland anas en lugnande vuxen röst som försäkrar att man vågar somna och att det blir en morgon efter drömmarna, men oftast mynnar tankarna och frågorna bara ut i nya tankar.
Liksom i "Jag springer!" är tempot högt, ibland så att man nästan inte hinner med. Men den mer utförliga texten i "Jag blir en bubbla" ger ändå fler möjligheter att stanna upp, tänka efter och prata om innehållet i boken.
Klara Perssons bildkollage är lika intuitiva som texten. Några tydliga miljöer finns inte, bara ett virrvarr av pyramider, gorillor, bebisar, monster och tårtor. Men framförallt är där människor – gröna, lila, stora, små och alla häpnadsväckande platta. Som om ett ganska litet barn, utan minsta koll på perspektiv och djup, gått loss på alla tuschpennorna i kartongen.
Min gissning är att ingen högläsning av "Jag blir en bubbla" blir den andra lik. Och att boken kan väcka många spännande existentiella diskussioner hemma.