Länge leve plåtburken

Jag fyllde arton för ett gäng månader sedan. Förutom en del andra jobbiga grejer så innebär artonårsdagen att alla börjar förvänta sig att man ska ta sitt körkort. I mitt fall gick det till och med så långt att jag fick utbildningen i födelsedagspresent. Missförstå mig rätt, självklart vill jag ha körkort, vem vill inte det? Det enda som komplicerar det hela är själva bilkörningen.
Det är nämligen så att jag är alldeles exceptionellt usel på att föra fram plåtburkar. På min allra första körlektion var det bara millimeter ifrån att jag blev påkörd av ett annat monster, och det för att jag försökte undvika att mosa några pensionärer som gick över gatan. Man ska faktiskt stanna för fotgängare vid obevakade övergångsställen. Så det så. Men kanske inte tvärnita om övergångsstället inte infinner sig förrän om trehundra meter. Lyckligtvis så överlevde både jag, min muttrande körskolelärare, och pensionärerna som hunnit halvvägs till Finland innan jag kört ikapp dem.
Lagom hade jag kommit över den lilla incidenten när något fruktansvärt inträffade. Jag hade kört en hel del, och började faktiskt känna mig ganska säker, så säker att jag vågade köra på trean till och med, när denna hemska händelse ägde rum. Det var varmt ute, och jag Flintstoneade mig fram på en landsväg. Då, helt plötsligt, så kilade en liten söt ödla upp på vägen. Jag hann se den och väjde, men förgäves. Ödlan blev mosad och jag körde nästan ner i diket med mamma och allt.
Mamma lyckades få styr på automobilen, och när den var tryggt parkerad vid vägen gick hon för att undersöka hur ödlan mådde. Hon kom tillbaka och meddelade glatt att ödlan tyvärr blev platt, men att svansen (som fortfarande rör på sig) kommer att återbildas till en ny liten reptil.
Var inte ledsen, ödlor fungerar så, sa mamma.
Eftersom jag sätter mycket stor tillit till min mamma så lät jag mig tröstas av hennes försäkran och tänkte att jag kanske kan våga mig in i plåtmonstret igen om ett halvår eller så. Men i dag kom mamma till insikt. Hon berättade att hon visst hade tagit miste. Det är inte så att svansen blir en ny ödla, utan det är självklart ödlan som kan återbildaen svans. Men med tanke på hur ödlan såg ut när den morrande fasan var färdig med den så är det inte särskilt
troligt att det inträffar . . .
En sak är i alla fall säker: från och med nu tänker jag förbli fotgängare, åtminstone tills ödlesäsongen är över.