Långt borta och nära

Tänk att kalla sig bara för Trion. Varken mer eller mindre.
Starten för Trions turné genom Sörmland gick i går kväll i Nyköpings folkhögskolas aula.
Och nog hade jag räknat med att det skulle vara knökfullsatt för Mats Öberg, Lena Willemark och Jonas Knutsson. Men det var i alla fall betydligt mer publikdrag än vanligt och lär väl öka vartefter turnén fortsätter.
Ty dessa tre erbjuder sin egen blandning av folkmusik, jazz och världsmusik, inte invändningsfri men livslevande.
Mats Öberg har spelat med Zappa och är ett geni. Noter kan han inte se, inte tangenterna heller. Men musiken har han i kroppen och i huvudet, hur långa harmoniföljder som helst, vilka rytmiska förskjutning det än blir.
Solistiskt får han inte så stort svängrum, men gensvarar och kompletterar desto mer. Och introduktionerna till låtarna blir både känsliga och kluriga.
Och så har han en klaviatur med sig som härligt nog låter som ett riktigt piano men också är samplad som gitarr, cembalo, elpiano och xylofon med kalypsokänsla. Kul!
Med fyra saxofonstorlekar kan Jonas Knutsson täcka in det mesta. På baryton kan han spela runt och ömsint men också hotta till och bröla vilda bastoner. Alten kan få råstyrka med en gloria av övertoner. Sopranen drillar och krusar som vore den en spelmansfiol, och på sopraninon kan han tävla med Mats Öbergs munspel.
Lena Willemark blir ändå den som bokstavligen står i centrum. Från de bastanta fotstampen till det musiksaliga leendet och det flygande håret är hon musik hela hon.
På sitt älvdalsmål besjunger hon kärlekens vind som vänder uppochner på allt. Hon går in i diktraderna långt borta och nära av poeten Katarina Kieri: Det finns dagar av oro, jag vill röra vid regnet som ett barn.
Så poetiskt långt borta i fantasins värld är hon också i känsliga Jag önskar dig allt gott, men också nära precis framför våra fötter, när låten tar fart av hennes snärtande uppstråk på fiolen. Och att höra henne solo i en fiolpolska med alla det dragningar och krusningar är otroligt.
Extranumret med All My Loving I Will Send to You tas långsamt och stilla som en vaggvisa. Vackert så!
Kvällens invändning för min del blir mot en del låtar som vill bli för långa, fastna i ostinata ackordföljder, och bli mer högljudda och tonrika än intressanta. Plats också för någon enkel koral eller kärleksvisa, jazzballad också kanske.