Varje år kommer ett stort antal ensamkommande barn på flykt från sina hemland för att söka asyl i Sverige. Under 2013 räknar man med drygt 4000 barn. Det är kommunen där barnet hamnar som ansvarar för mottagandet, boendet och omsorgen för barnen. Bland annat ska en god man utses till varje barn. På många håll är intresset för uppdraget svalt, men i Gnesta finns ett engagemang bland medborgarna. En av dem som valt att hjälpa till är Mikael Clemens som varit god man till två pojkar och numera är särskilt förordnad vårdnadshavare till en av dem.
— Främst handlar det om att hjälpa till under den första perioden, när de nyligen anlänt. Man ska hjälpa till med formaliteter, som att hjälpa barnet att att söka uppehållstillstånd. Det blir en del möten och resande mellan olika myndigheter.
Han berättar hur man får hjälp av en tolk för att möjliggöra en så bra kommunikation som möjligt.
— En av pojkarna jag vad god man till kunde prata en hel del svenska, men när det blir mycket formaliteter och känsliga ämnen så är det bra med en tolk. Man kan ha dem med på telefon också, om de inte kan finnas på plats.
Clemens tycker inte att man ska vara rädd att bli för känslomässigt engagerad.
— Nej, man måste ha respekt för deras bakgrund och flera av dem har förskräckliga historier bakom sig. Bara att de åkt ensamma just halva jorden till ett land de inte visste fanns gör att de befinner sig i en utsatt position. Men då känns det bra att kunna hjälpa till. Visst ska man etablera en personlig kontakt med viktigast för barnet är familjehemmet där de bor, som god man eller förmyndare finns man mest som ett stöd.
Skulle du kunna rekommendera andra att bli god man?
— Om man kan göra det så tycker jag att man ska göra det. Det är så passa enkelt och insatsen är begränsad. Det är mycket ruskiga historier men man får också lära sig om människor och länder man inte visste något om innan.