Lars Viper och hans vänner promenerade till centralen för att ta tåget hem till Uppsala. De varken såg eller hörde när statsminister Olof Palme sköts till döds i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan.
– Vid fyratiden på natten ringde en kompis och berättade.
Lars Viper följde rapporteringen på radion. Det tog en stund att fatta att det hänt, säger han.
– Det var surrealistiskt. Jag hade varit där på bion samtidigt med Olof Palme och några minuter senare var han skjuten. Det var otäckt.
Efter en tid kontaktade han polisen och berättade att han suttit på biografen Grand samtidigt med statsministern.
– De gjorde väl någon notering. Jag blev aldrig kallad till förhör, de tyckte nog inte att jag hade något att komma med och jag hade inte så mycket att tillägga.
Mordet skakade om landet. En slags vändpunkt i politiken och i landets historia, säger Lars Viper.
– Han tillhörde en av de sista stora statsledande politikerna, en som kunde säga ”Nu är det jag som styr Sverige”.
Lars Viper påminner om det Palmehat som spreds i vissa kretsar vid tiden före mordet.
– Efteråt uppstod det nästan en kollektiv skuldkänsla. Och det har förblivit ett trauma eftersom man inte löst mordet.
Den 28 februari är det 32 år sedan statsministern gick oskyddad och utan livvakter hemåt i natten tillsammans med sin fru. Strax innan hade Lars Viper delat samma filmupplevelse i den fullsatta biosalongen.
– Visst tänker jag på det men det är inget jag brukar prata om.
Vem var det som sköt Olof Palme? Funderar du på det?
– Nej, egentligen inte. Men var det Christer Pettersson är det ett slags ödets ironi, att den grupp människor han värnade och försökte hjälpa var de som dödade honom.