Vi sitter på ett kafé på Östra Storgatan. Intervjuer blir oftast bäst när de inte görs på redaktionen, och när det är en kollega som ska intervjuas är det i princip ett måste.
Lasse hejar på ungefär varannan person som kommer in. Känner han alla? Det verkar så.
– Jag känner väldigt många inom det jag arbetar med, men absolut inte alla. Det är samma sak som om du är aktiv inom idrottsrörelsen, till exempel. Då känner du många där. Sedan har jag en stor familj också, det har gjort sitt till.
För drygt ett år sedan bestämde Göran Carstorp, Lasses och undertecknads chef, att 120-årsjubileet skulle synas i tidningen under hela året. Att Lasse skulle axla uppdraget föll sig naturligt. Han hade tidigare gjort artikelserien "Vi minns", och då fått mycket läsarrespons på sina nedslag kring silon, kvartersbiograferna och andra Nyköpingsinstitutioner som icke längre är.
– Nu fick jag ganska fria händer. En del per decennium var ganska självklart, men i stället för att hålla det strikt kronologiskt valde jag att fokusera på ett antal teman, som kampen för kvinnlig rösträtt och fascismens framväxt. Det handlade om att välja ut saker som drivit historien framåt.
Korridorgrannarna på jobbet har fått stå ut med en hel del, berättar han. Familjen också. I tid och otid har de historiska funderingarna dykt upp. Lasse skrattar lite åt sig själv. För 40, 50 år sedan var det han själv som himlade med ögonen åt hur morfadern alltid pekade och berättade när de åkte bil – "Här gick den gamla vägen och så fortsatte den där borta".
– Jag har blivit precis likadan!
Vissa kallar honom en levande uppslagsbok. För den som själv inte har särskilt många Nyköpingsår på nacken är han definitivt en sådan. Det faller sig naturligt att fråga hur mycket av artikelmaterialet han hämtat direkt ur skallen, och hur mycket som inhämtats på annat sätt. Genom arkivstudier, mikrofilmsläsande och intervjuer.
– Femtio-femtio, skulle jag tro. Jag är allmänbildad, det är jag. Kan lite om mycket, och sitter på en massa värdelös kunskap som jag inte vet var den kommer ifrån. Men det tror jag är bra när man är journalist.
Historiekunskaperna hör väl i för sig inte till det värdelösa facket. För vem hade inte velat kunna förklara hur andras världskriget påverkade Nyköping, eller varför de olika stadsdelarna ser ut som de gör?
Det är sådant som Lasse kan.
Han är född i Eskilstuna och uppvuxen i Björnlunda, men har i stort sett varit Nyköpingsbo de senaste 45 åren. Några år i resebranschen och på journalisthögskolan undantagna. Först hade han inte tänkt läsa vidare, berättar han, men en facklig ombudsman fick honom på andra tankar när han jobbade på lagret på Lantmännens verkstad. "Du ska inte gå här och plocka med skruvar", sa han.
– Nu har jag varit på samma arbetsplats i 28 år. 28 år! Ibland kan jag fundera över varför jag inte rört på mig, men jag kan bara konstatera att det varit väldigt roligt. Jag har mycket sällan haft en tråkig dag på jobbet. Mer eller mindre roligt har jag haft, ja, men nästan aldrig tråkigt.
Det senaste året har Lasse lagt ungefär sju arbetsdagar i månaden på serien om SN:s och Nyköpings historia. Att det hela var för bra för att inte ges ut i bokform stod klart i ett ganska tidigt skede, så på sistone har ännu mer tid gått åt.
– I oktober satte jag punkt, men då hade jag inte räknat med allt efterarbete. Det ska göras register och det ska korrekturläsas. Nu känns det jättebra. Jag börjar känna mig fri efter att ha levt med det här så länge.
I dag, lördag, landar boken på bokhandelsdiskarna i Nyköping, Trosa och Gnesta. Det är på ett sätt en punkt, på ett annat sätt inte. Det avslutande kapitlet, "Ostlänken – på väg att bli verklighet", blickar delvis in i framtiden.
Och Lasse, han har börjat gå en skrivarkurs på kvällstid.
– Jag har aldrig riktigt funderat över att skriva litterärt tidigare, men jag har märkt nu när jag hållit på med boken att jag haft väldigt roligt. Och jag tror att jag har något att berätta.