Låtarna showens styrka
Inte konstigt då att han vill gå vidare och pröva något mer och annat. Alltså drar han igång en egen krogshow i Nyköping med ett antal inplanerade föreställningar under de kommande veckorna.
Vad jag vet är det ingen här på hemmaplan som vågat sig på något sådant tidigare.
Kanske har det funnits ett uppdämt behov för en mogen publik, och tack och lov i rökfri miljö.
Hur som helst verkar paketidén med mat och underhållning i två set som en helkväll ha fått Nyköpingsborna att tända till.
Vid premiären i onsdags var det fullt vid alla borden, och i stort sett är det bara återbud att hoppas på för dem som inte redan bokat.
Men går sånt här verkligen att lyckas med i en liten landsortsstad? Och när konkurrensen från de etablerade artisterna på TV är så stark? Vi är ju vana vid en viss nivå, Robert Gustafsson och så.
Jodå, showen går bra, men jag skulle ljuga om jag bara berömde rakt av. Och det är förstås inte heller min uppgift.
För ibland kändes det så där. Det som sades var förvisso hur klokt och sant som helst, och det är lätt att tänka sig hur det på papperet också såg roligt ut, men vissa inslag i showen ville inte ta sig. Kanske borde några proffsögon ha tittat på manus. Eller också är det så att allt faller på plats efter hand.
Nu är det också så att Niclas Klingfeldt inte gör som alla andra. Inget vanligt standuppande inte. Och hurra för det! Han spelar ibland enmansteater som i den smålustiga påklädningsscenen med lite naken pösmage för oss män att känna igen oss i och för flickorna att fnittra åt. Och plus för den vuxet sköna storbandsmusiken till.
Han för en klurig dialog med sin medmusiker Roger Mikander, och denne serverar skickligt upplägg i smashläge men kan också oväntat ta över initiativet. Kul idé, men också aningen förvirrande när Klingfeldt går runt så mycket i lokalen.
För han söker kontakt, filosoferar, samspelar med publiken men är då förstås också beroende av vad som kommer tillbaka.
Men sätt honom bakom pianot eller häng en gitarr om halsen! Och be Roger Mikander slå på musiken och lägga på läckert elgitarrkomp och solon samt dito duettsång!
Då kan plötsligt en lugn ballad tugga fradga i heavy metal-form. Fräckt!
Eller så dyker det upp en Björn Skifs-låt från Spök fast med aktualiserad text.
Eller så får vi fundera ett slag över Klingfeldts tankar om ett gott liv i sången halvvägs till havet eller i den lugna låten Ta?re piano, som givit hela showen dess fyndiga namn.
Inte riktigt som jag hoppats alltså, men friskt vågat och mycket vunnet!
Så jobbar vi med nyheter