Lättsamt och segt med Amanda Mair

Även om just det här exemplet talar sitt tydliga språk (åtminstone om man sett filmen i fråga) så ligger det onekligen något i att vi alla lyssnar på och upplever musik på olika sätt. Ibland väldigt olika.
Det svenska stjärnskottet Amanda Mair har sedan hon förra året släppte sin första singel jämförts med bland andra Kate Bush.
The Washington Post hävdade till och med att Mair låter mer som Kate Bush än Bush själv. Uppenbarligen har jag fel på öronen.
Amanda Mair sjunger jättefint och spelar precis som Kate Bush piano ibland, men likheterna i övrigt är ytterst begränsade. Om de ens finns.
Kate Bushs röst är dramatisk och musiken ofta drömsk
och svårmodig, medan Amanda Mairs sång och musik är mer jämnmysig och lättsam. Bush texter är poetiskt uppbyggda och abstrakta, Mairs är berättande och rakt på sak. När jag läser om hypen
kring Amanda och samtidigt lyssnar på hennes debutskiva kan jag inte annat än undra, vad är det egentligen som skiljer detta från all annan dussinradiopop?
På livescenen är det likadant. Ett klanderfritt framförande räddar inte helheten som för det mesta bara blir seg.
Amanda sjunger bra men har ingen egen röstkaraktär och låtarna skiljer sig inte nämnvärt från varandra.
Roligast på scenen (och kanske i hela lokalen) har basisten, som med sitt stora engagemang gör en hedersvärd yrkesinsats.
När spelningen börjar närma sig slutet försöker jag hitta något att ta fasta på i musiken eller i Amandas framförande som faktiskt styrker hypen
kring henne. Jag lyckas inte.
Stämningen lättas till slut upp ordentligt när någon under den kompakta tystnaden innan extranumret ljudligt fiser längst framme vid scenen.
Man kan säga att den finstämda pianoballaden som skulle avsluta kvällen fick en alldeles särskild inramning.
Om Amanda Mair med sitt nuvarande koncept blir mer än en dagslända äter jag upp min hatt. Alternativt tar en tur till öronkliniken.