Lekfullt lätt och roligt

Låt oss ta ett par invändningar direkt. Jag hade velat höra mer av nyckelharporna och lite mindre attack och aningen lägre volym från de andra instrumenten. Gärna också lite mer av sångtexterna.
Men det var småsaker i går kväll i Oxelösund. Huvudintrycket från scenen var att där stod två fantastiskt skickliga musiker som lekande lätt var mästare på sina instrument och fick det att låta stort om precist om samspelet.
Och nästan fullt var det i Koordinaten, varav det i publiken fanns en hel del specialister på folkmusik.
Esbjörn Hazelius och Johan Hedin är kort sagt stora namn inom folkmusiken och värda en resa. Dessutom var de avspänt roliga i pratet och hade varma och goda ögon, när de såg på oss.
Polskor av olika slag fick vi förstås höra: en som det var röj och fart på och så där krängande att jag aldrig lyckas hålla reda på var ettan i takten finns; en annan så där lugn och sirlig från 1700-talet som jag minsann tror jag haft i pianoläxa med franska titeln “Polonaise”.
Men det storartade var ett par polskor som gick långsamt, fyllda av eftersinnande lugn, ibland i moll och till och med på gitarr, som en solbelyst ren lycka.
Här anas nyckeln till ett mästerskap: att kunna dra ner och nyansera för att sedan kunna öka igen.
En annan bra sak i går kväll var variationen. Och då tänker jag inte främst på de där irländska sångerna som inte gav mig så mycket utan på de svenska.
Kärleksvisan från Halland gav en försmak, men Esbjörn Hazelius storhet som sjungande historieberättare kom ännu mer fram i den medeltida balladen, när han med gitarren som komp obönhörligt drev den tragiska historien framåt. Alltså den om fränkan som ska giftas bort och de ordnar en kungason till man som hon inte vill ha. Brr, vilken story, där mycket måste läsas mellan raderna och man undrar vad omkvädet “Uti Rosen” kan betyda.
Stort var det att höra den trosvissa kärleksvisa som sedan blev moll-psalmen “I himmelen”.
Vi fick också inblickar i tiden före automobil och dragspel när pojken ville ut på äventyr i världen och for iväg på ett skepp och lämnade sin käresta hemma.
Slutklämmen blev en sedelärande modernare visa om hur illa det kan gå för den gosse som i Gamla stan i Stockholm luras av fager men fal blondin att dansa och dricka på Engelen.