Arbetet med att få ihop konserten ”Tell it like it is” har tagit en annan väg än den gängse. Stockholmsbaserade orkestern ”Violet green and all between” började med att läsa på sin historiska läxa – för att sedan hitta artisterna – och låtarna.
– Vi gjorde vår egen research och hamnade så långt tillbaka som på 1920-talet. Det var första gången som kvinnorna dominerade musikbranschen. Bakom 75 procent av skivförsäljningen stod stora, svarta kvinnor, så kallade vaudeville, som en varieté. Det handlade om dramatiserad blues om politik, droger, lust, sex och pengar, berättar gitarristen Ulla Wrethagen.
För konserten kretsar just kring bortglömda, svarta, kvinnliga artister. Via olika trådar på nätet har bandet skapat sig en bild av 1900-talets musikhistoria som fallit i glömska.
Lämpligt nog avhandlas konserten i kronologisk ordning. Det är 1920- och 1930-tal. Mamie Smith, Ethel Waters och Alberta Hunter. Ida Cox och Camille Howard. Den största behållningen av konserten är att få höra låtar som känns som självklara, välbekanta hits, utan att det riktigt går att placera dem. Allt från artister som är mer eller mindre bortglömda. Som en musikalisk skatt som uppenbarar sig och får liv.
Det är nu det svänger mest och allra mest svänger det om Elsie Petréns saxofonspel. Det är ett kallt novemberregn ute, vi är i en sal på ett bibliotek i Oxelösund, men för ett ögonblick känns det mer som en rökig bluesklubb i ett USA för längesedan.
Längre framåt i 1900-talets musiksaga dyker mer välkända låtar upp. ”Hound dog” till exempel, men i en släpigare version signerad ”Big Mama” Thornton som hon gjorde flera år innan Elvis Presley fick en hit med den.
Allt och alla är dock inte bortglömda. När vi närmar oss modern tid i den andra akten radar superstjärnor som Aretha Franklin, Janis Joplin och Tina Turner upp sig. Men där försvinner känslan av att höra en hit för första gången. Amy Winehouse låt ”Rehab” blir bara som vilken cover som helst i jämförelse med de riktiga pionjärernas låtar.