Lever på sin glada musik

Efter Folkoperan med Mozart och Donizetti har nu Kungliga Operan hakat på med mer Donizetti. Och det betyder sprudlande sång och musik och för det mesta också god underhållning. Fast när jag såg uppsättningen i onsdags var jag ibland osäker. Kommer det moderna upplägget att fungera för en karaktärskomedi i belcanto-stil om den gamle gubben Don Pasquale? Han som gifter sig med en flicksnärta men blir lurad i en fälla av de andra figurerna i gammal commedia dell’arte-stil.
Philip Zandén och hans team låter nämligen rollerna och kören börja i nutida kläder. Efter hand ståtar de delvis i gula 1800-talsdräkter för att sluta i jeans.
Lite förvirrande känns det, men Donizetti ville ha sin opera från 1843 i nutid. Och visst ser vi även i dag kärlekens intrigmakeri och hur snälla unga kvinnor från fattiga länder förmedlas till västerländska rika och kåta män.
Men greppet är inte självklart. För samtidigt som Hovkapellet spelade nummerouvertyren så sprittande lättsamt gick ridån upp långsammare än någonsin. I mörkret på scenen vaknade människor från vår tid i vad som verkade vara en jättestor svart väntsal med en höjbar vit spelplats i mitten och en likaså vit ljusskärm ovanför. Scenen alltså som en arena för kampen om kärlek, pengar och makt. I starkt rampljus som en dissektionssal. Nästan helt utan rekvisita.
Lite tråkigt att se på hela kvällen blev det. Och inget att gömma sig bakom för solisterna. Men operan levde ändå från början på sin glada musik. Och när väl solisterna blev varma och nådde ut med sången växte kvällen stort i kvalitet.
Mest pondus i rösten hade John Erik Eleby, som gjorde sin Don Pasquale till en spattig men ändå kvicktänkt och lättrörlig gubbe. Ola Eliassons doktor var en ung och farlig rival om flickan och med elegans i hållning och röst. Pigg och sprudlande i sång och spel var Susanna Stern idealisk som intrigant flicka förvandlad till argbigga. Att hon skulle välja Mats Carlssons snällt tafatta tillbedjare verkade däremot inte övertygande.