Lillpers – en mångsidig och vig poet

När Birgitta Lillpers fick Aftonbladets litteraturpris motiverades det bland annat med hennes mångformighet som poet, hennes orenhet om man så vill. Än är Lillpers abstrakt och ogripbar, än vardaglig och folklig. Hennes språk är självsvåldigt och motsvarar inga vanliga förväntningar.
”Industriminnen” heter den nya diktsamlingen som väl motsvarar förväntningen om allt detta. Hennes diktade rum är på gränsen mellan värld och förnimmelse, hennes språk på gränsen till det som inte låter sig formuleras. Associationerna blixtrar som i sf-filmernas mest magiska scener.
Birgitta Lillpers gör detta mycket bra, och har en språklig auktoritet som är betvingande, som när en stor skådespelare tar scenen i besittning. Hon är krävande och sträng, mångsidig och otroligt vig i sin poesi. Men knappast harmonisk och följsam, språket bryter ofta sin egen bana, sin logik och börjar betrakta sig själv med stor skepsis. Det är ungefär lika svårt som det låter.
Det betyder inte att Lillpers är världsfrånvänd, makt och samhälle lyser genom hennes poesi. Vardagens situationer inleder en dikt, men tillvarons gåtfullhet avslutar den, eller så får dikten syn på sig själv, sina begränsningar och motsägelser och vardagen blir med ens oändligt komplicerad. Å andra sidan är livet onekligen en svår konst, så varför inte poesin?
Innebär det att hon skriver i de så kallade språkmaterialisternas sönderbrutna experimentrum? Nejdå, meningen finns för Lillpers, men också tvivlet på meningen och det är detta senare som är viktigast. I romanerna är figurerna och intrigerna mångtydigt vackra och idémässiga, i lyriken är verkligheten renare, sällan hopklumpad med individer och öden.
Dessutom finns alltid skönheten i hennes stora musikalitet. Som i de rader som förklarar bokens omslag:
”1941 broderade farmor en duk
med hårt ordnade
små rosor och
nejlikor i korsstygn.
Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset
och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet,
med hårdaste sinnet sytt blommorna, och
de blad som hör till”
Någonstans skulle jag önska en grundton i hennes dikt. Pendlandet mellan det mycket högstämda och det mycket banala kan ibland förbrylla. Det är kanske inte så meningsfullt, ungefär som att önska sig en annan författare. Men jag tror att vår tids poeter måste göra sin odödlighet med mer än sin svårtillgänglighet, även om det sker så otroligt kraftfullt som i Lillpers fall.
Jag fascineras av hennes otroliga känsla för rytm och dissonanser, av hennes disciplin och hennes anarki. Lillpers gränslandskap av vardag/tanke vibrerar av det outsagdas möjligheter och det utsagdas tolkningssvårigheter. Ändå har jag mycket svårt att känna mig hemma i dessa hennes gränssnitt, i oron och de ständiga reservationerna mot de egna utsagorna.
Ingenstans finns en återställningspunkt där poeten kommit ända fram med sin poesi, där subjektet och objektet funnit någon slags frid. Hennes distans blir alltför lätt läsarens.
Jan-Olov Nyström