Jag hade precis lämnat ridskolan där jag för ett hästmagasins räkning intervjuat en ryttarkollega om hennes livs viktigaste kamp.
En kamp som tagit sin början något år tidigare, då hon plötsligt föll ihop i ridhuset. Drabbad av en stroke som nästan tog hennes liv.
Öppenhjärtigt berättade hon om de roliga åren som egen företagare, om det härliga - men som alla som håller på med hästar känner till - ofta väldigt hårda kroppsarbetet. Vi avhandlade det höga tempot, men även missade måltider och bristen på sömn som kommer som ett brev på posten när hastigheten i livet är hög.
Med blocket och pennan i hand höll jag ihop, men nu, när bilen rullade ut på motorvägen svämmade tårarna över.
Fullständigt.
Intervjun träffade rakt i magen. Precis där lunchen egentligen borde ha funnits, den som prioriterades bort för att hinna allt det där viktiga jobbrelaterade innan barnen slutat skolan för dagen.
För mig blev intervjun en vändpunkt i livet. Att döma av alla kommentarer som strömmade in efter reportaget publicerats berörde den även fler. Det har nu gått två år sedan påmindes jag om, när en statusuppdatering om det hela dök upp i Facebooks minnesfunktion här om dagen.
Två år som gör mig stolt. Över mig själv. Det sega i att kojsa redan 22 har blivit en vana, likaså lunchen. Och beslutet att stänga av såväl jobbtelefon som dator när det vankas helg.
Enkla åtgärder, men ack så viktiga för att låta både kropp och knopp återhämta sig.
Trevlig helg!