Häromdagen tog mitt femåriga jag över.
Det skedde efter att jag inlett morgonen med att ta ett ofrivilligt spagatkliv rakt ut genom ytterdörren.
På en trappa med ett förrädiskt istäcke.
För en 41-årig person med begränsade spagatkunskaper var det en minst sagt smärtsam upplevelse.
Rise and shine hann jag tänka. Upp igen ditt gnälliga stycke, manade jag på mig själv medan smärtan från den efterföljande rumpdrutten dunkade sablarns.
Ut med hästarna i deras hagar. Jaha... vattnet har fryst. -13 grader, det borde jag förstås ha räknat ut att det skulle göra i går när jag med iskalla tår äntligen kom in i stugvärmen.
Jamen då blir det till att kånka. Bra för armmusklerna tänkte mitt positiva jag. Det gnälliga jaget boxade sig sakta men säkert fram i takt med att snöflingorna dalade på utanför. När jag med varsin 20 liters hink i vardera handen övervann istrappans utmaningar, för att i nästa sekund halka och få dessa 40 liter iskallt vatten hällt över olika delar av min kropp släppte jag gnället fritt.
– JAG ORKAR INTEEEEEEEEEEE!!!
I min brandgula stalloverall - nu totalt genomblöt -kändes det skönt att fulgrina. Vråla vinterhatet upp mot snöflingorna, kylan och grådiset.
Två månader kvar innan våren kanske börjar märkas.
Hur gör ni andra när vinterns vidrigaste tar över?
Själv ska jag i helgen testa Mellotricket. På hemmaplan, då andra sköter denna veckas bevakning. Anamma Mohombis textkupp är min plan.
När han i låten "Hello" kuppade in avslutningen It starts with Mello.
Kanske även funkar mot våndan av att leva alla dessa månader som i en frys.