Ett bräkande hördes innanför ytterdörren till huset där jag och fotografen precis ringt på.
– Det låter som...ett lamm?
Hann jag precis säga innan dörren öppnades och kvinnan vi skulle intervjua klev ut på trappan. I famnen höll hon sin nyfödda dotter och bakom henne kikade mycket riktigt ett litet lamm fram.
Doften av nygräddade pannkakor sipprade in i våra näsborrar när vi steg in i hallen bland leriga gummistövlar i alla storlekar.
Jag hade börjat jobba ett par månader tidigare, efter att ha varit föräldraledig med mitt andra barn. Våndan över att få vardagens bestyr, med två blöjbarn, husrenovering, heltidsjobb och livet i största allmänhet att gå ihop var just då stor.
Devisen "gräv där du står", som lärarna på journalistutbildningen ständigt påminde om, kändes därför som ett rimligt tema när chefen presenterade sitt förslag om att göra en ny artikelserie.
Familjen vi nu hälsade på var först ut i serien som handlade om just familjeliv. De hade vid tiden åtta barn, en stor gård med både hästar och fårproduktion. Med den, även flasklamm.
Vi gjorde intervjun, tillsammans med mamman, pappan, alla åtta barn och flasklammet. Kaffe drack vi sittandes på kuddar i vardagsrummet, köket var nämligen utrivet och det nya försenat.
Svaret på frågan hur föräldrarna hanterar stress har kommit att prägla hela min fortsatta modersroll.
– Vi slutade stressa efter tredje barnet. Ingenting blir liksom bättre av det, konstaterade mamman och spände vänligt ögonen i mig.
– Det är skitsvårt. Men bestämmer man sig går det.
Nu är det ju inte så att jag lallar runt och är förskonad från stress. Men de där orden satte sig i ryggmärgen. Och när stressen kommer krypande, för det gör den, då kommer även hennes ord.
Och vet ni, de hjälper faktiskt.
Trevlig helg!