I SVT:s dokumentär "Det slutna sällskapet" får vi se Svenska Akademien falla isär som ett mossigt korthus. Den ena kvarvarande stofilen efter den andra kravlar runt i resterna, fast beslutna om att inte lämna sina stolar förrän till döddagar.
Makt smakar ju så gott. Skit samma om ingen i hela världen - utom möjligtvis kungen - längre vill ha med dem att göra.
Ledamoten Horace Engdahl passar i filmen på att basunera ut att kulturinstitutionen tycks vara mest lämpad för...tada...män.
I veckans avsnitt av podcasten "Schulman Show" utvecklar han det hela. Expressen har förhandslyssnat och i deras artikel står att läsa mycket intressant. Inte minst om hur Horace mest har njutit medan krisen rasat.
– Att känna att nu är jag landets mest impopulära person, det är ju inte helt obehagligt. Det har en egendomlig föryngrande effekt, säger Engdahl i artikeln.
När jag läser de raderna inser jag vad karln håller på med.
"Han har sjösatt en maktplan som ur ett feministiskt perspektiv är rakt igenom genialisk."
Han har (möjligen en smula omedvetet) sjösatt en maktplan som ur ett feministiskt perspektiv är rakt igenom genialisk. En plan som - till skillnad mot hans litterära gärning - för alltid ger honom en plats i historieskrivningen.
Förvisso som maktfullkomlig mansgris. Men Horace - som tycks strunta i sådana trivialiteter så länge han har någon form av position - lyckas med sig själv i huvudrollen även oerhört effektivt visualisera på pricken hur ett ruttet och förlegat beteende fortfarande tillåts ta plats.
Mer än ett år efter att #metoo briserade.
Snille med smak får plötsligt en djupare klang.
Har du fortfarande folk i din närhet som har svårt att greppa vad #metoo handlar om?
Visa dem "Det slutna sällskapet" och hjärnpoletterna kommer att rassla rejält.
Tack för det Horace Engdahl!