– Hallå, ursäkta mig? Säljer ni möjligtvis några tidsmaskiner här på gubbdagiset?
Nioåringen – som håller på att längta sig galen efter julafton – kliver med bestämda steg fram till kassadisken i en av stans mest välkända prylbutiker.
För övrigt både pappans, farfarns och morfarns favoritbutik, därav smeknamnet.
Expediten bryter ihop i ett plötsligt fnisseri. Förmodligen övertrött efter de senaste dagarnas paketinslagningsbonanza. Och kanske för att det ju egentligen är den enda onödiga vill-ha-pryl man behöver två dagar före julafton, oavsett ålder och oavsett anledning.
En nyinköpt ficklampa vikarierar på ett lysande sätt för tidsmaskinen de sista timmarna innan tomten faktiskt dyker upp.
På juldagen satt sedan hela familjen inpackad i bilen. På väg till goda vänner bestämde vi oss för att köra en väg jag inte kört på 22 år.
Då, som 19-årig barnlös singel, var det vägen hem. Jag var elev på en drömmigt fin ridanläggning i norra Skånes utkanter
Skyltar med glömda ortnamn dök upp. Med dem minnen. Från första veckan och välkomstmiddagen på Bjärnums pizzeria. Den svindlande känslan i magtrakten över att flytta 50 mil hemifrån fladdrade åter förbi. Minnet av lyckan då brevlådan innehöll ett handskrivet brev från bästisen (e-post var få förunnat för 22 år sedan, för att inte tala om mobiler!). Känslan av vemod när jag drygt ett år senare åter vände norrut.
För studier, som ledde till kärleken och livet här och nu.
Som plötsligt tagit mig tillbaka till dåtid.
Medan landsväg blir till motorväg, skog till stad, konstaterar jag att mer tidsmaskin än så här kan det knappast bli.
Även om det nu bara var mamman med på just den här färden.