I våras bröt jag fotleden rackarns illa. Under smått dramatiska former, där både barn och hästar var inblandade.
Turligt nog begränsades skadorna till just bara min fotled, men händelsen påverkade hela familjen. Inte minst vår då åttaårige son som kom att bli min alldeles egna coach de första stapplande månaderna efter hemkomsten från sjukhuset.
Med foten i högläge väntade också dagliga sprutor i magen, för att förhindra otrevligheter som blodproppar.
För en spruträdd person som jag var det i ärlighetens namn värre än själva frakturen.
Varje kväll när det var dags för stick satt han vid min sida. Klappade med liten hand över min, sjöng små egenkomponerade pepplåtar i örat. Som i takt med att blåmärkena efter sprutorna blev fler, blev allt våtare av tårar. Sådana där som ej går att hejda. Det handlar inte om att bita ihop, ni som lever med samma fobiska rädsla förstår vad jag menar.
Den skiner igenom, hur väl man än försöker spela sin coola mammaroll.
I onsdags blev vår lille hjälte plötslig sjuk. Riktigt illa. Ilfart till akuten, timmar på en frasig sjukhusbädd. Sjuksyster knackar på, dags för blodprover.
Små ögon fylls av tårar. Det bränner även i mammans när resårband dras åt, kanyler kommer fram. Jag klappar med stor hand över hans, repriserar stickslåtarna från i våras. Tänker att måtte vårens mammavåndor inte skrämt hjälten till samma känslor.
Möter igen små ögon. Tårar samsas nu med mod och nyfiket sneglas det på när infarten i armvecket proffsigt och skämtsamt sätts på plats av den snälla sjuksystern.
Fem timmar senare vänder vi hem. Faran avblåst.
– Tänk så bra att vi övade på dig i våras, mamma. Jag gjorde som jag sa till dig då, tänkte på att det är sommar och bara jädrig mycket mygg. Kan vi inte ta stickslåten du sjöng nu en gång till?