Plötsligt bestämmer sig en fågel för att ge i från sig ett rejält krax.
Jag sträcker instinktivt ut mammahanden, greppar tygeln och tror mig få stopp på den fyrbente som drabbats av akut fågelskräck.
Samtidigt snubblar jag, mot en sten som sitter fast i den sista frostmorgonens kyla.
Släpas efter, något bryts.
Det är det sista jag hinner registrera innan jag lyfter huvudet och ser en lugnt betande ponny och ett avkastat barn (oskadd phu!) som med uppspärrade ögon pekar mot min fot.
Som dinglar i 90 grader rakt ut från benet.
Våren, fullproppad med spännande jobbplaner (jag tackade precis före olyckan ja till tjänsten som kulturredaktör här på SN) och storslagna trädgårdsprojekt, blev på en sekund någonting helt annat.
Operationer, sjukhusvistelse och en himla massa tid att tänka.
Framförallt på det som för min del blir sommarens utmaning. Nämligen att lära mig gå igen.
Att plötsligt bli funktionsvarierad, om än tillfälligt, öppnar ögonen rejält.
Jag tar mig inte fram där jag annars rör mig obehindrat.
Glädjande var dock att komma tillbaka till redaktionen, som visade sig ha både hiss och vilorum, inredning som helt gått mitt gående jag förbi.
I sommar bevakar vi massor med spännande evenemang i våra fyra kommuner. Jag ser fram mot att även testa hur tillgängliga de är för alla vi som älskar kultur och nöje, men som av olika anledningar har lite svårare att ta oss dit.